Det är jag och Mia Farrow - The Mia Farrow

Man är i gott sällskap minsann. Lillrut, IMs platschef här i Palestina, berättar för mig att vi åtminstone är två som bloggar från Gaza. Det är jag. Och Mia Farrow, kolla på www.miafarrow.org. Mia är UNICEF ambassadör och har precis besökt Gaza. Faktum är att hon lämnade Gaza ungefär när jag reste in. Läs om hennes samtal och iakttagelser. Jag räds inte konkurrensen. The more the merryer.
I dag kom Samir, chauffören, till kontoret och hämtade oss på morgonen. Vi bor ju där i IMs gästvåning. Det är fint och bra men kallt. Jag hade flera filtar och överkast på mig för att behålla någon som helst värme under natten. Kallare inne än ute faktiskt.
Samir tar oss ut ur Jerusalem. Till Abu-Dees på Västbanken. Du berättar väl när vi kommer till Västbanken, säger jag. Det kommer du att märka, svarar Samir. Jag kan föreställa mig hans tankar. Många av de frågor jag ställer till de människor jag möter är säkert helt fel ställda. De kommer från bristande kunskap och andra perspektiv.
Jag märker när vi kommer till Västbanken. Plötsligt blir vägen vi kör på full av hål och miljön runt omkring är skräpig, dammig och trött. Motorvägen som är byggd för att bosättarna ska kunna ta sig från bosättningarna på Västbanken och in till Jerusalem upphör. Det är som att komma från en värld till en annan.
Vi stannar utamför IMs skola i Abu-Dees. Vi har kört förbi muren som Israel bygger. Jag tog en bild på den. Eller snarare tre. Vi river en mur,. Bygger en annan. Murar mellan människor. Vad ska det tjäna till? På skolan träffar vi Raeda Jaffal. Hon är föreståndare för skolan där 16 barn med intellektuella funktionshinder får träning i vardagliga ting och utbildning så långt deras förmåga sträcker sig.
Vi får rundvandring, färskpressad apelsinjos, bröd, falafel. Gästfriheten är fantastisk.
Efter en timme lämnar vi Abu-Dees för att köra till Ramallah. Vi susar tillbaka till den fina morotvägen. Kör upp för bergen. Förbi muren. Förbi Kalendia check-point. När vi kommer till dagcentret i Ramallah får vi veta att vi är sena utan att vara medvetna om det. Vi får en snabb tur runt i verksamheten. Feras Flayyan, föreståndare för IMs dagcenter visar runt i rasande tempo. Lunchen väntar.
På eftermiddagen pratar jag med Lama medan Micael pratar med Lillrut. Lama är min motsvarighet i Palestina. Hon är journalist i grunden och helt fantastiskt trevlig att prata med.
Jag ber henne förklara. Säger att jag inte förstår. Och hon ritar och förklarar.
Här ligger Västbanken, här bor Palestinier och bosättare. Här är Jerusalem där bor också palestinier, och israeler. Och i resten av det som är staten Israel bor också palestinier, åtminstone här och där. Och så Gaza. Alla har olika förutsättningar. Olika grader av frihet och ofrihet. En del är israeliska medborgare. Andra är medborgare i staten Palestina. En del har jordanskt medborgarskap. En del har en viss sorts id-kort, men andra inte. En del får inte resa någonstans, som de i Gaza. Andra får resa hit men inte dit. Som Lama, som kan åka till Kina men inte till Jerusalem.
Nu var det förklarat och klart.
Nu sitter jag i Lillruts kök. Issa, hennes man, och Micael sitter i vardagsrumemt och pratar. Lillrut donar. Plockar undan och lagar mat. Det känns overkligt att vara här. Overkligt och underbart. Nu ska jag bara förstå också.

PS Om Lama vill åka till Kina vilket hon kan, måste hon åka via Amman i Jordanien. Hon kan inte åka från flygplatsen i Tel Aviv. För tilöl Tel Aviv får hon inte åka. DS