Pepparkakor, huvudskakningar och spännande möten

"Ni ska värva nya medmänniskor till IM på köpcentret Nova Lund!" Detta var beställningen till 16 medarbetare på IMs huvudkontor i Lund. Nu var det fredag eftermiddag och Ingrid Olsson, till vardags personalsekreterare, och jag som arbetar med externfinansiering till IMs internationella verksamhet, ställde oss vid IMs stånd mitt i köpcentret. Med IM-banderoll, namnskylt och varsin skål med pepparkor/choklad som våra enda verktyg mötte vi allmänheten i en lagom julrusch. Metoden var lika ny som gammal; från människa till människa. Hur skulle detta gå? "En pepparkaka?" försökte jag lite försiktigt till förbipasserande julshoppare och höll fram skålen. Vänliga, lite skamsna leenden kombinerat med huvudskakningar, blev svaren till en början. Men, så tackade några och tog för sig. Inget är gratis kunde jag förmoda att julshopparna tänkte, dvs tar de en pepparkaka så tror de att det förväntas en motprestation. Och lite så var det ju allt.

Vi blev allt djärvare; " en IM-pepparkaka?" "känner du till IM?" "vill du stödja IM?" Idel huvudskakningar eller blicken bort. Blicken bort, eller prat i mobiltelefon är en utmärkt strategi för att komma förbi en IM-värvare. Men så började vi få kontakt med människor. Ett solbränt ungt par som visade sig vara veterinärer var intesserade, "vad gör IM egentligen?" vi berättade om IM och kvinnan visade det sig hade jobbat med ett projekt i Malawi. En mamma kom fram till oss och berättade att hennes dotter nog var intresserad av att jobba volontärt för IM. Fem minuter senare kom hon tillbaka med dottern. Dottern var intresserad av att jobba med läxhjälp. Medan Ingrid tog upp anmälan så pratade mamman och jag biodling.

Flera av dem vi bjöd in till samtal stödde redan IM. "Är ni nöjda med IM?" Jodå, det var de. Några ville lämna kontaktbidrag, och där fick vi tacka nej, detta ingick inte i uppdraget, lite snöpligt, men så fick vi göra. Ett par ville höja sina månatliga bidrag - de hade blivit uppringda av IM en kväll, men då satt de mitt i middagen. Nu passade det bättre och vi antecknade namn och uppgifter för brinnande livet. I ståndet mittemot såldes det färskmixade fruktdrycker. De bjöd allmänheten på gratisprov, och vi bjöd varandra, IM och fruktdrycksståndet på dryck resp pepparkaka/rättvischoklad. Centrets väktare släntrade förbi och viade intresse för IM och dess verksamhet.

Att stå i tre timmar gick bra tack vare alla dessa spännande möten. Även arbetskamrater, familjemedlemmar och vänner dök med glada tillrop, tack för det! När vi packade ihop på kvällen konstaterade vi att vi visserligen inte hade värvat någon ny medmänniska till månatligt givande. Men IM hade synts, vi hade rekryterat en volontär och en fadder hade höjt sitt månadsbidrag. När jag cyklade hem från köpcentret så plingade det till i min mobiltelefon; ett SMS. Jag stannade till under en gatlampa. Ingrid hade mött en kompis utanför köpcentret som var medmänniska i IM och hon hade höjt sitt månadsbelopp! Yes! Nu kunde vi rapportera tre konkreta resultat till IM-kontoret. Och jag cyklade glatt hem i decembermörkret.

Vid pennan för IM,

Erik Edling
Samordnare för externfinansiering

Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se