Myggor, mys och trivsel

Svetten lackar, myggbetten kliar, nya mygg surrar i öronen och det vita brödet från frukosten är sedan länge förbränt. Vad gör jag här? Jag kryssar fram mellan meterhöga brännässlor och filosoferar över varför jag volontärar och hur jag hamnade här.

Missförstå mig inte. Jag trivs här. Och jag ska försöka förmedla varför.

Jag är inte hon som njuter av att ligga på soffan framför tv:n och äta praliner, eller åka turistbuss och följa efter en svensktalande guides skrik-röda paraply genom väl exploaterade turistmål. Nej faktum är att min soffa är för liten att ligga i och min helt kubiska lilla burk köpt av pappa när OS gick i Lillehammer knappast längre får kalla sig för TV (den har för övrigt flyttat in i garderoben och kommer bara ut när det vankas Beck-filmer på långtråkiga söndagar). När jag väljer var jag vill turista vill jag åka på upptäcktsfärd! Det behöver visserligen inte vara öde öar eller djup djungel där ingen mänsklig hand har satt sin fot, men det ska gärna vara nytt och outforskat område för mig. Därför är jag här. Och därför torkar jag glatt svetten ur ansiktet, förlikar mig med myggbetten, knaprar i mig ett kex och stämmer upp i en högljudd hellre-än-bra-version av Don’t Worry Be Happy.

Jag har fått en unik möjlighet att trampa runt i ett serbiskt naturreservat med lokala volontärer som är expert på hur de ska ta hand om sin skog och allt som lever i den. Och liv finns det! Vid varje steg jag tar prasslar det lite i en buske, en gräshoppa hoppar undan, en orm (hu!) kilar förbi i sin sedvanliga slalomstil eller en fågel sjunger vackert ”Varning: här kommer människor!”

På kvällarna är det också livat! Igår klättrade jag för första gången utomhusklättring. Det var mycket svårare än vad det såg ut när jag stod nedanför klippan – och kul! Vi har spelat basket och rundpingis, sjungit karaoke… varje ’delegation’ har presenterat sitt land med bilder, videos, mat med mera. Sverige rockade! Men vi får nog ändå erkänna oss knäcka av Serbien som igår kväll klädde upp sig i folkdräkter, bjöd på underbara hallonrullar, drog hit en hel folkmusik-kör och avslutade med att lära ut ringdanser. Toppbetyg på det!

Nu är det mindre än ett dygn kvar på lägret. 861 foton ligger i datorn enbart från mina kameror. Räknar man allas bilder kommer man upp i några tusen – plus videoklipp på när 5 tjejer målar hus och skrålar Spice Girls-hits eller när jag och en spade rockar loss till Glennmark Strömstedt & Eriksson…

Vad jag kommer minnas från de här två veckorna är att hänga med stor, skön blandning av människor, vakna upp på tok för tidigt till supersött te och vitt bröd, vandra runt i skog och sol tills ingen vardagsstress längre kunde hålla jämna steg utan ersattes av en känsla av meditation och att dagarna blandades ihop, samt hur härligt det faktiskt är att sova under stjärnorna.

Åsa Ljusenius, volontär -Vid pennan för IM,/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se