Mänsklig kedja i vinterkylan

Det är Internationella Frivilligdagen. Forcerade blickar i marken två meter framför fötterna både för att undvika att krocka med alla andra julshoppande människor men också för att inte hamna i de slaskigaste vattenpölarna. Julstressen ger ögonen en snarast panikartad blick och kinderna är rödrosiga av kylan. Axlarna uppdragna till öronen för att värma halsen och mössan nerdragen så långt det går över öronen. Diskussionerna bland så gott som alla som skyndar över torget denna 2a advent handlar om vad ska vi köpa för julklappar i år? Vi måste hinna handla till kusinerna också innan lillan ska hämtas från innebandyträningen…

Jag kommer på mig själv, när jag står där och huttrar på torget, med att vara lite smått irriterad på den jubelidiot som fick FN att bestämma att den 5e december ska vara den Internationella Frivilligdagen. Varför kunde det inte varit en varm dag i maj istället? Här står vi, ett tappert gäng volontärsamordnare och volontärer i snöblandat regn på Gustav Adolfs Torg en söndag, mitt på dagen, mitt i julstressen, och försöker bjuda förbipasserande på kaffe och gifflar för att uppmärksamma alla frivilliga i detta land. De flesta vill inte bli störda i sin julstress. Och mina stövlar är inte vatten- och slasktäta. Jag huttrar, spänner axlarna och drar upp dem mot öronen, drar ner mössan och fryser.

En förbipasserande som jag lyckas få kontakt med o bjuda på kaffe o gifflar säger att hon stannar lite snabbt, sen måste hon hem för att hjälpa grannen att ta hand om hennes dotter några timmar. Då känns det bra, det är ju sådana som henne som vi ska uppmärksamma. Alla människor som engagerar sig, gör något för någon frivilligt, oavlönat, och på fritiden. ”Jaha, är jag frivillig? Det har jag aldrig tänkt på innan” säger hon innan hon skyndar vidare. Jag tänker att det är ju just det här som frivillighet handlar om, att vi gör det oavsett väder, oavsett årstid, fastän vi inte alltid känner för det just för stunden, för det betyder något. Det betyder något mer, något mer än att inte behöva frysa om öron och fötter.

Klockan två droppar det in fler frivilliga. Nu är vi ett 30-tal. Alla får varsin flagga som det står ”Frivillig” eller ”Oumbärlig” på. Vi bildar en mänsklig kedja. Det är frivilliga från Frivilligcentra, MIP, Stadsmissionen, Rädda Barnen, Landgången, IM m fl. Just denna helg är det invigning av Malmös nya stolthet, Citytunneln, så tanken var att kedjan skulle räcka ända till Triangeln-stationen. Riktigt så långt räcker den inte, men det blir en imponerande kedja över Gustav Adolfs Torg.
När kedjan bryts och de frivilliga som har samlats skingrar sig, så drar vi alla ner mössorna över öronen, forcerar blicken två meter framför oss på marken för att undvika vattenpölar och mötande människor och börjar traska hemåt. Kanske känner de andra precis som jag, att julstressen har lagt sig något.

Kvinnan som skulle passa grannens dotter gör sig påmind. Kanske ska jag nu när jag kommer hem knacka på hos min granne och fråga om hennes dotter vill komma över och leka med min hund, jag vet ju hur mycket hon tycker om honom, och att hennes mamma har mycket att stå i, ensamstående som hon är med fyra barn. Ja, det kanske jag ska göra, vara frivillig…

Här kan du läsa mer om frivilligdagen i Malmö: www.frivilligcentra.se


Vid pennan för IM, /Maria Söderborg, volontärsamordnare.

 Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/