Det är Internationella Frivilligdagen. Forcerade blickar i marken två meter framför fötterna både för att undvika att krocka med alla andra julshoppande människor men också för att inte hamna i de slaskigaste vattenpölarna. Julstressen ger ögonen en snarast panikartad blick och kinderna är rödrosiga av kylan. Axlarna uppdragna till öronen för att värma halsen och mössan nerdragen så långt det går över öronen. Diskussionerna bland så gott som alla som skyndar över torget denna 2a advent handlar om vad ska vi köpa för julklappar i år? Vi måste hinna handla till kusinerna också innan lillan ska hämtas från innebandyträningen…
Jag kommer på mig själv, när jag står där och huttrar på torget, med att vara lite smått irriterad på den jubelidiot som fick FN att bestämma att den 5e december ska vara den Internationella Frivilligdagen. Varför kunde det inte varit en varm dag i maj istället? Här står vi, ett tappert gäng volontärsamordnare och volontärer i snöblandat regn på Gustav Adolfs Torg en söndag, mitt på dagen, mitt i julstressen, och försöker bjuda förbipasserande på kaffe och gifflar för att uppmärksamma alla frivilliga i detta land. De flesta vill inte bli störda i sin julstress. Och mina stövlar är inte vatten- och slasktäta. Jag huttrar, spänner axlarna och drar upp dem mot öronen, drar ner mössan och fryser.
En förbipasserande som jag lyckas få kontakt med o bjuda på kaffe o gifflar säger att hon stannar lite snabbt, sen måste hon hem för att hjälpa grannen att ta hand om hennes dotter några timmar. Då känns det bra, det är ju sådana som henne som vi ska uppmärksamma. Alla människor som engagerar sig, gör något för någon frivilligt, oavlönat, och på fritiden. ”Jaha, är jag frivillig? Det har jag aldrig tänkt på innan” säger hon innan hon skyndar vidare. Jag tänker att det är ju just det här som frivillighet handlar om, att vi gör det oavsett väder, oavsett årstid, fastän vi inte alltid känner för det just för stunden, för det betyder något. Det betyder något mer, något mer än att inte behöva frysa om öron och fötter.
Klockan två droppar det in fler frivilliga. Nu är vi ett 30-tal. Alla får varsin flagga som det står ”Frivillig” eller ”Oumbärlig” på. Vi bildar en mänsklig kedja. Det är frivilliga från Frivilligcentra, MIP, Stadsmissionen, Rädda Barnen, Landgången, IM m fl. Just denna helg är det invigning av Malmös nya stolthet, Citytunneln, så tanken var att kedjan skulle räcka ända till Triangeln-stationen. Riktigt så långt räcker den inte, men det blir en imponerande kedja över Gustav Adolfs Torg.
När kedjan bryts och de frivilliga som har samlats skingrar sig, så drar vi alla ner mössorna över öronen, forcerar blicken två meter framför oss på marken för att undvika vattenpölar och mötande människor och börjar traska hemåt. Kanske känner de andra precis som jag, att julstressen har lagt sig något.
Kvinnan som skulle passa grannens dotter gör sig påmind. Kanske ska jag nu när jag kommer hem knacka på hos min granne och fråga om hennes dotter vill komma över och leka med min hund, jag vet ju hur mycket hon tycker om honom, och att hennes mamma har mycket att stå i, ensamstående som hon är med fyra barn. Ja, det kanske jag ska göra, vara frivillig…
Här kan du läsa mer om frivilligdagen i Malmö: www.frivilligcentra.se
Vid pennan för IM, /Maria Söderborg, volontärsamordnare.
Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/
tisdag 7 december 2010
måndag 25 oktober 2010
Landsbygdsutveckling i Nepal
Keshab Bhattarai, IMs platschef i Nepal, berättar med tydlig stolthet om landsbygdsprojektet i Prithibinagar. Byn består av 25o familjer som alla engagerat sig i att ge sin by en bättre framtid. Det hela började med att den folkvalda bystyrelsen på 13 medlemmar fick frågan om vad de behövde för att byns invånare skulle kunna få det bättre. Svaret blev bättre konstbevattning till våra åkrar. Hur blev det då?
Keshab på väg mot det nybyggda huset som fungerar som workshop och föreläsningssal för den nyinrättade jordbruksskolan för ekologisk odling. Hit kommer byinvånarna för att utveckla sin kunskap i jordbruk och ekologisk odling. Kunskaper som de sen tar med sig hem till sina egna farmar och omsätter till handling direkt. Byns önskan om att få renoverat konstbevattningsanläggningen till deras marker blev verklighet men villkoret var att de skulle minska användning av konstgödsel och giftiga bekämpningsmedel. Den ekologiska jordbrukskolan ger förslag och visar på alternativ.
Idag har ett 20 tal personer från de omgivande farmerna samlats för att lära sig mer om ekologisk odling. Här hålls föredrag eller workshops nästan varje dag som sedan omsätts i praktiken på skolans marker. Inkomsterna från de grödor som odlas på skolan går tillbaka till skolan och kan användas för att utveckla verksamheten. De växlas om att komma till skolan från de olika farmarna i byn. De dagarna de inte är här finns mycket sysslor att ta tag i på den egna farmen. Varje månad hålls dessutom två öppna workshops där alla är välkomna, även om man inte är från byn.
Hit leds vattnet från bevattningskanalen som dessutom fungerar som fiskodling. 1500 fiskyngel planterades i dammen. När fiskarna sedan säljs är det ett välkommet bidrag till skolans kassa.
Skolans marker arrenderas och uppgår idag till 7 500 kvm.
Från vänster i bild, Ratna Bhusal IMs projektkoordinator, Pahalsing Rana ordförande i bystyrelsen, Shyam Krishna Ghimire ordförande för en NGO som arbetar med organisk odling som idag är föreläsare och Keshab Bhattarai IMs platschef i Nepal.
Ratna inspekterar svampodlingen som ryms i huset där föreläsningarnas hålls, om ett par veckor är det dags att skörda.
Det är bara 17% av Nepals landareal som består av odlingsbar mark. Befolkningsökningen ökar och därmed också trycket på den odlingsbara marken. Många arbetar inom jordbruket som ofta är småskaligt och det står för en tredjedel av landets BNP.
Till vänster syns de gamla konstbevattningskanalerna. I det gamla systemet fanns mycket lekgage. I det nya systemet som syns till höger når mer än dubbelt så mycket vatten fälten trots att det ännu inte är färdigställt.
Ungefär 1 km bevattningskanal är i nuläget byggt, det återstår två kilometer. Arbetet tros vara färdigt om 4-5 år. Byns invånare bidrar med arbetet medan IM betalt för cement och armeringsjärn. Projektet har varit igång i knappt två år och IM har så långt satsat cirka 90 000 kr i projektet. Räknar man byns arbetskraft har de själva investerat två tredjedelar av den totala kostnaden för renoveringen.
Vattnet till kanalerna tas från floden som har sitt tillflöde direkt från bergen. När Bo Paulsson, IMs generalsekreterare besökte projektet drack han direkt från källan, vattnet håller hög kvalitet.
För att behålla vattnet i markerna omkring källan planterades här 6 000 träd för lite mer än ett år sedan, 200 personer var involverade i planteringen. Marken där källan finns tillhör en annan by som inte hade något emot att samarbeta med Prithibinagar.
Man blir lätt trollbunden av de stora vyerna och det vackra landskapet, speciellt när solen är på väg ner och färgar omgivningarna svagt röda.
På väg hem efter en dag på fälten.
Grönskan omger området och längs vägen har det planterats fler träd för att ge området ännu mer grönska.
Väl åter till jordbruksskolan är det dags för kvällens happening, matning av fiskarna, storslaget i solnedgångens ljus.
Solnedgången sedd från IMs kontor får mig att fundera över hur olika liv som levs på bara 15 minuters promenadavstånd från varandra.
Gonatt från Nepal.
Dick Svedenborn
--Vid pennan för IM,/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se
Keshab på väg mot det nybyggda huset som fungerar som workshop och föreläsningssal för den nyinrättade jordbruksskolan för ekologisk odling. Hit kommer byinvånarna för att utveckla sin kunskap i jordbruk och ekologisk odling. Kunskaper som de sen tar med sig hem till sina egna farmar och omsätter till handling direkt. Byns önskan om att få renoverat konstbevattningsanläggningen till deras marker blev verklighet men villkoret var att de skulle minska användning av konstgödsel och giftiga bekämpningsmedel. Den ekologiska jordbrukskolan ger förslag och visar på alternativ.
Idag har ett 20 tal personer från de omgivande farmerna samlats för att lära sig mer om ekologisk odling. Här hålls föredrag eller workshops nästan varje dag som sedan omsätts i praktiken på skolans marker. Inkomsterna från de grödor som odlas på skolan går tillbaka till skolan och kan användas för att utveckla verksamheten. De växlas om att komma till skolan från de olika farmarna i byn. De dagarna de inte är här finns mycket sysslor att ta tag i på den egna farmen. Varje månad hålls dessutom två öppna workshops där alla är välkomna, även om man inte är från byn.
Hit leds vattnet från bevattningskanalen som dessutom fungerar som fiskodling. 1500 fiskyngel planterades i dammen. När fiskarna sedan säljs är det ett välkommet bidrag till skolans kassa.
Skolans marker arrenderas och uppgår idag till 7 500 kvm.
Från vänster i bild, Ratna Bhusal IMs projektkoordinator, Pahalsing Rana ordförande i bystyrelsen, Shyam Krishna Ghimire ordförande för en NGO som arbetar med organisk odling som idag är föreläsare och Keshab Bhattarai IMs platschef i Nepal.
Ratna inspekterar svampodlingen som ryms i huset där föreläsningarnas hålls, om ett par veckor är det dags att skörda.
Det är bara 17% av Nepals landareal som består av odlingsbar mark. Befolkningsökningen ökar och därmed också trycket på den odlingsbara marken. Många arbetar inom jordbruket som ofta är småskaligt och det står för en tredjedel av landets BNP.
Till vänster syns de gamla konstbevattningskanalerna. I det gamla systemet fanns mycket lekgage. I det nya systemet som syns till höger når mer än dubbelt så mycket vatten fälten trots att det ännu inte är färdigställt.
Ungefär 1 km bevattningskanal är i nuläget byggt, det återstår två kilometer. Arbetet tros vara färdigt om 4-5 år. Byns invånare bidrar med arbetet medan IM betalt för cement och armeringsjärn. Projektet har varit igång i knappt två år och IM har så långt satsat cirka 90 000 kr i projektet. Räknar man byns arbetskraft har de själva investerat två tredjedelar av den totala kostnaden för renoveringen.
Vattnet till kanalerna tas från floden som har sitt tillflöde direkt från bergen. När Bo Paulsson, IMs generalsekreterare besökte projektet drack han direkt från källan, vattnet håller hög kvalitet.
För att behålla vattnet i markerna omkring källan planterades här 6 000 träd för lite mer än ett år sedan, 200 personer var involverade i planteringen. Marken där källan finns tillhör en annan by som inte hade något emot att samarbeta med Prithibinagar.
Man blir lätt trollbunden av de stora vyerna och det vackra landskapet, speciellt när solen är på väg ner och färgar omgivningarna svagt röda.
På väg hem efter en dag på fälten.
Grönskan omger området och längs vägen har det planterats fler träd för att ge området ännu mer grönska.
Väl åter till jordbruksskolan är det dags för kvällens happening, matning av fiskarna, storslaget i solnedgångens ljus.
Solnedgången sedd från IMs kontor får mig att fundera över hur olika liv som levs på bara 15 minuters promenadavstånd från varandra.
Gonatt från Nepal.
Dick Svedenborn
--Vid pennan för IM,/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se
söndag 24 oktober 2010
Betraktelser från första dagen i Nepal
IMs styrelse och ledning vänder nu hemåt efter en vecka i Indien medan jag fortsätter till Nepal. Intrycken från min första dag visar jag här med några bilder.
Söndag 24 oktober
04.00 taxi från Likir House i Delhi
07.30 flyg från Delhi till Katmandu
11.45 flyg Katmandu till Bharatpur
12.15 bil från Bharatpur till Pragatinagar
14.30 anländer till IMs kontor i Pragatinagar
21.30 säger jag godnatt
Keshab Bhattarai (brun skjorta), IMs platschef i Nepal möter mig på den internationella flygplatsen i Katmandu och tar oss till inrikesflygplatsen som har märkbart sämre standard.
Vi blir väl omhändertagna på flygplanet av en flygvärdinna som servar de 30 personer som får plats i planet med två propellrar, modell Jetstream 4100.
Bagaget hämtas direkt från kärran, inget nervöst väntande framför rullband den här gången.
Bergen och ett myller av fordon är ett konstant inslag i horisonten. Under resan i bilen hinner jag lära mig att en normal månadslön i Nepal är mellan 10 000 -30 ooo/månad (1 000-3 000 kronor) nepalesiska rupies och om man jobbar för FN ligger månadslönen på 100 000-200 000 rupies/månad. Lunchen vi käkar kostar 300 rupies/person. Ekvationen har jag svårt att få ihop. Maten kostar ungefär hälften av vad den kostar i Sverige medan den nepalesiska rupien är värd en tiondel av den svenska kronan.
I Bharatpur är bussarna fulla och både packning och passagerare får plats på taket. Reklamen får en att undra hur långt hemifrån man är.
Variationen av fordon är stor.
Vi passerar många risfält på den nepalesiska slätten. Växtligheten är varierad men odlingarna domineras av risfält.
Vi passerar en skola. Under min resa i Nepal kommer jag besöka några skolor, men inte just denna, för att intervjua elever och lärare för att få berättelser till IMs arbete med Operation Dagsverke.
På vägen mot Pragatinagar passerar vi några floder, den här har lite vatten och ser ut att fungera som biltvätt.
Väl framme på IMs kontor i Pragatinagar är det dags för te. Jag möts av stor gästvänlighet och blir visad till den del av kontoret som ska fungera som övernattningsrum i tre nätter.
Kontor och säng och livsviktiga buteljerat vatten.
Vi åker till grannbyn Kawasoti för att äta middag, Keshab och kollegan Bharat beställer moma, dumplings med fyllning som redan hunnit bli en favorit.
På vägen hem till Pragatinagar stannar vi till för några inköp.
En butik som verkar ha det mesta bemannas av en kvinna som inte har något emot att bli fotograferad. Tyvärr gör min okunskap i Nepali att jag inte kunde ta reda på hennes namn. Det blir till att plugga Nepali.
Väl tillbaka på kontoret, tillika sängplats har strömmen gått och batteribackupen har inte satt igång. Mitt misstag att inte ha med mig en ficklampa blir tydligt. Keshab går efter stearinljus och efter en stunds mekande med tekniken så har vi åter ström.
Nu har det blivit dags att sova. Godnatt från Nepal!
--Vid pennan för IM,/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se
Dick Svedenborn på tjänsteresa i Nepal
Söndag 24 oktober
04.00 taxi från Likir House i Delhi
07.30 flyg från Delhi till Katmandu
11.45 flyg Katmandu till Bharatpur
12.15 bil från Bharatpur till Pragatinagar
14.30 anländer till IMs kontor i Pragatinagar
21.30 säger jag godnatt
Keshab Bhattarai (brun skjorta), IMs platschef i Nepal möter mig på den internationella flygplatsen i Katmandu och tar oss till inrikesflygplatsen som har märkbart sämre standard.
Vi blir väl omhändertagna på flygplanet av en flygvärdinna som servar de 30 personer som får plats i planet med två propellrar, modell Jetstream 4100.
Bagaget hämtas direkt från kärran, inget nervöst väntande framför rullband den här gången.
Bergen och ett myller av fordon är ett konstant inslag i horisonten. Under resan i bilen hinner jag lära mig att en normal månadslön i Nepal är mellan 10 000 -30 ooo/månad (1 000-3 000 kronor) nepalesiska rupies och om man jobbar för FN ligger månadslönen på 100 000-200 000 rupies/månad. Lunchen vi käkar kostar 300 rupies/person. Ekvationen har jag svårt att få ihop. Maten kostar ungefär hälften av vad den kostar i Sverige medan den nepalesiska rupien är värd en tiondel av den svenska kronan.
I Bharatpur är bussarna fulla och både packning och passagerare får plats på taket. Reklamen får en att undra hur långt hemifrån man är.
Variationen av fordon är stor.
Vi passerar många risfält på den nepalesiska slätten. Växtligheten är varierad men odlingarna domineras av risfält.
Vi passerar en skola. Under min resa i Nepal kommer jag besöka några skolor, men inte just denna, för att intervjua elever och lärare för att få berättelser till IMs arbete med Operation Dagsverke.
På vägen mot Pragatinagar passerar vi några floder, den här har lite vatten och ser ut att fungera som biltvätt.
Väl framme på IMs kontor i Pragatinagar är det dags för te. Jag möts av stor gästvänlighet och blir visad till den del av kontoret som ska fungera som övernattningsrum i tre nätter.
Kontor och säng och livsviktiga buteljerat vatten.
Vi åker till grannbyn Kawasoti för att äta middag, Keshab och kollegan Bharat beställer moma, dumplings med fyllning som redan hunnit bli en favorit.
På vägen hem till Pragatinagar stannar vi till för några inköp.
En butik som verkar ha det mesta bemannas av en kvinna som inte har något emot att bli fotograferad. Tyvärr gör min okunskap i Nepali att jag inte kunde ta reda på hennes namn. Det blir till att plugga Nepali.
Väl tillbaka på kontoret, tillika sängplats har strömmen gått och batteribackupen har inte satt igång. Mitt misstag att inte ha med mig en ficklampa blir tydligt. Keshab går efter stearinljus och efter en stunds mekande med tekniken så har vi åter ström.
Nu har det blivit dags att sova. Godnatt från Nepal!
--Vid pennan för IM,/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se
Dick Svedenborn på tjänsteresa i Nepal
onsdag 20 oktober 2010
Bild: Fv Bo Paulsson (IMs generalsekreterare), Chimey Rigzen (tjänsteman på home departementet), Wangchuk Phasur (departementssekreterare på hälsodepartementet), Karma Geleck (departementssekreterare på utbildningsdepartementet) och Håkan E Wilhelmsson (IMs styrelseordförande)
Man hade ju hört att Dalai Lama skulle vara en trevlig, lättsam typ. Och det gäller sannerligen hans departementssekreterare också. Nedsjunkna i sofforna på Shanti Niwas, IM:s kontor i Dhera Dun i norra Indien, fnissar de förtjust.
--Vet ni vem det är som tillverkar de tibetanska flaggorna? Jo, kinesiska företag!
Tjänstemannen skrattar förtjust, trots att han just berättat om hur svårt det är för tibetanska barn i exil att behålla sin tibetanska identitet. Exilregeringens representanter kastar sig obekymrat mellan djupaste oro och sorg över sitt hemlands situation, och en ljus tacksamhet mot IM för det trogna stödet. På frågan om vilken vision de har för de kommande åren skrattar de lite och säger sedan med en glimt i ögat.
--Gissa!
IMs styrelse befinner sig i dagarna i Dehra Dun norr om New Dehli där vi i veckan ska ha styrelsemöte. Förutom långa samtal med tjänstemän för CTA – den tibetanska exilregeringen – har vi visats runt på en rad projekt. Det tibetanska stödet som IM byggt upp under många år, går som en röd tråd genom både genom fältbesöken och IMs Indien program.
--Vi har ingen erkänd flyktingstatus och kan inte få pengar från FN. Därför är stödet från våra vänner i Sverige viktigt.
Från Shanti Niwas gör styrelsen också nedslag i olika delar av vårt självhjälpsprogram bland annat hos KKM som tillverkar de stora bordsdukar som säljs i IMs butiker. De som arbetar i väverierna är spetälska män och kvinnor som räddats från ett liv i yttersta fattigdom, genom sitt arbete i spetälskekolonien.
--Den här sjukdomen ska ju snart vara utrotad, tack och lov, säger föreståndaren.
Men fortfarande verkar barn till spetälska lida av att ha vuxit upp i en leprakoloni.
Bild: Mangal Singh som bor i kolonin har vävt och arbetet här i 40 år
I en annan del av Dehra Dun besöker vi ytterligare en leprakoloni. Den här kolonin ligger på sjukhuset Rafaels stora och välskötta campus. Här tar man emot barn med svåra funktionshinder och vi får besöka klassrum som ser ut att vibrera av kreativitet och modern pedagogik.
I leprakolonien är husen små, men välskötta och vid en vattenpump träffar vi hundraåriga Anadina. Kvinnan har håret i en knallblå scarf och är inte mer än en tvärhand hög. Hennes ena fot tycks angripen av sjukdomen.
--Hundra år har jag blivit och aldrig har jag haft det så bra som här, skrattar hon och i munnen anar man en enda tand.
--Vid pennan för IM,
Helene Thorfinn, styrelsemedlem i IMs styrelse.
/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se
onsdag 29 september 2010
Bokmässetack
IM deltagande på 2010 års Bokmässa gav bättre resultat än någonsin tidigare. Ett 30-tal fantastiska Göteborgsvolontärer (med förstärkning från Varberg) samlade in sammanlagt 18.500 kr till Zimbabwe (tidigare insamlingsrekord låg på 11.000 kr). Pengarna ska, som vi tidigare skrivit på bloggen, gå till att köpa in cyklar i Zimbabwe, där hälsovolontärer som vårdar AIDS-sjuka i hemmen behöver kunna ta sig runt mellan byarna. Insamlingen innebär att drygt 900 monterbesökare skänkte 20 kr vardera – och att dessa 900 besökare nu har ett litet ”cykel-bokmärke” hemma som påminner dem om IM och IMs viktiga arbete i Afrika!
Tack alla besökare som bidragit till IMs arbete. Tack Oskar Guth för den fina och säljande cykel-illustrationen. Och tack IMs alla underbara och engagerade volontärer som sett till att insamlingen nådde det högt uppsatta målet (på ca 12.000 kr) efter bara halva mässtiden – utan er vore Zimbabwes landsbygd 29 cyklar fattigare.
Även försäljningen av IMs Fair Trade-varor slog rekord och landade på 35.000 kr! Tidigare rekord ligger på 29.000 kr.
IM är redan anmält till nästa års mässa – den går av stapeln 22-25 september 2011. Vi ses då!
Vid pennan för IM, / Anna Ljunggren
Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/
Tack alla besökare som bidragit till IMs arbete. Tack Oskar Guth för den fina och säljande cykel-illustrationen. Och tack IMs alla underbara och engagerade volontärer som sett till att insamlingen nådde det högt uppsatta målet (på ca 12.000 kr) efter bara halva mässtiden – utan er vore Zimbabwes landsbygd 29 cyklar fattigare.
Även försäljningen av IMs Fair Trade-varor slog rekord och landade på 35.000 kr! Tidigare rekord ligger på 29.000 kr.
IM är redan anmält till nästa års mässa – den går av stapeln 22-25 september 2011. Vi ses då!
Vid pennan för IM, / Anna Ljunggren
Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/
fredag 24 september 2010
Full fart på Bokmässan
Bokmässans andra dag och det är full fart. Giraffer, elefanter, dromedarer och övriga mjukdjur går som smör i solsken när det är bokmässa. Och choklad! Det är tröttsamt att vara på mässa. Har nyss varit i IMs Göteborgsbutik och länsat hyllorna, för att fyll mässmontern med väskor, börser, smycken, sjalar, leksaker, askar och annat.
Årets insamling går till Zimbabwe - vi ber folk om ett symboliskt bidrag på 20 kr för att kunna köpa in cyklar - som tack får de ett symboliskt "cykelkort", som volontär-Annelies sambo Oskar ritat bilden till.
På landsbygden i Zimbabwe utbildar IM hälsovolontärer som vårdar AIDS-sjuka i hemmet. För att de ska kunna ta sig runt mellan byarna behöver de cyklar. IM Göteborg siktar högt och hoppas kunna samla in pengar till 20 cyklar under mässans fyra dagar. Redan igår, efter första dagen, hade vi nått upp till åtta! Idag köpte Fredrik Lindström fem symboliska cyklar! Fortsätter det i den här takten får vi satsa på 40 cyklar!
Ett 30-tal volontärer, och några anställda vid Göteborgskontoret, bemannar montern. Volontärerna, som är engagerade i IMs alla olika Göteborgsgrupper, gör ett toppenjobb med cykelinsamlingen, med att sälja IMs Fair Trade-varor och att informera om IMs verksamhet i Afrika, Göteborg och på andra håll i världen!
Anna Ljunggren vid pennan för IM
/ Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/
Årets insamling går till Zimbabwe - vi ber folk om ett symboliskt bidrag på 20 kr för att kunna köpa in cyklar - som tack får de ett symboliskt "cykelkort", som volontär-Annelies sambo Oskar ritat bilden till.
På landsbygden i Zimbabwe utbildar IM hälsovolontärer som vårdar AIDS-sjuka i hemmet. För att de ska kunna ta sig runt mellan byarna behöver de cyklar. IM Göteborg siktar högt och hoppas kunna samla in pengar till 20 cyklar under mässans fyra dagar. Redan igår, efter första dagen, hade vi nått upp till åtta! Idag köpte Fredrik Lindström fem symboliska cyklar! Fortsätter det i den här takten får vi satsa på 40 cyklar!
Ett 30-tal volontärer, och några anställda vid Göteborgskontoret, bemannar montern. Volontärerna, som är engagerade i IMs alla olika Göteborgsgrupper, gör ett toppenjobb med cykelinsamlingen, med att sälja IMs Fair Trade-varor och att informera om IMs verksamhet i Afrika, Göteborg och på andra håll i världen!
Anna Ljunggren vid pennan för IM
/ Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/
lördag 18 september 2010
Regnperiod i Guatemala
Nu har det gått några dagar sen de mest dramatiska skyfallen öste ner över Panajachel där IMs regionkontor för Centralamerika är placerat. Tyvärr försvåras efterarbetet då nya oväder drar in över Guatemala och av att regnperioden, som pågår mellan maj och november, är långt ifrån över.
Jag, Ingrid Broman, var tillsammans med Emmylou Tuvhag, förra veckan som volontär för IM i Guatemala ute för att träffa människor som drabbats av jordskreden.
Trots min önskan om att dramatiken i vädret skulle avta väcktes Panajachel tidigt på morgonen den 7 september av ännu ett jordskred som bland annat totalförstörde ett hus och en kyrka. Människor befann sig i kyrkan då rasen började men hann med nöd och näppe springa därifrån då stenblock började regna över kyrkans baksida. Flera människor har sökt sig till säkrare platser att bo på tills regnperioden slutar.
Sårbarheten och rädslan för ytterliggare jordskred är stor bland invånarna med hus vid högriskområden.
 |
| - Vi lämnar vårt hem för att söka skydd hos grannar då det regnar som mest, vattnet stiger och rasrisken gör det för farligt att stanna kvar, berättar Juana Chuvunel för oss när vi är ute och ser oss omkring i området nära jordskredet. Bredvid henne står hennes son Marcos. |
Många av dem som drabbats har ett stort behov av att prata och de är väldigt öppna mot mig och Emmylou då vi möter dem. Tyvärr är samtalsterapi och psykologhjälp ingenting som prioriteras i Guatemala och den mentala hälsan blir då eftersatt. IM har ett humanitärt psykosocialt projekt med två psykologer anställda i San Antonio Palopó. De har anställts till och med september, för att ge stöd åt de drabbade efter stormen Agatha. Det är ett projekt som fyller en viktig roll.
Vid pennan och bakom kameran för IM, / Ingrid Broman, höstvolontär tillsammans med Emmylou Tuvhag i Guatemala
Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/
onsdag 15 september 2010
Bokmässan nästa
I Göteborg pågår arbetet inför IMs deltagande på Bokmässan. Som vanligt kommer vi att finnas på plats i monter B03:40. Och äntligen stämmer Bokmässans tema med IMs arbete! AFRIKA! Vi planerar att informera om vad IM jobbar med i Malawi och Zimbabwe - ganska kort och enkelt eftersom vi vet att få mässbesökare har tillräckligt med energi och fokus för att kunna ta till sig mycket info.
Utöver information och försäljning av IMs Fair Trade-varor ska vi samla in pengar för att kunna köpa in fler cyklar till verksamheten i Zimbabwe, där frivilliga kvinnor och män ute på landsbygden ger stöd till de allra mest utsatta. De behöver cyklar för att kunna ta sig runt mellan byarna där de hjälper föräldralösa barn, äldre personer och människor med funktionshinder. Kom till vår monter och skänk en tjuga! Vill du köpa en ”egen” cykel redan nu – kolla i IMs Glädjeshop www.manniskohjalp.se/gladjeshoppen.
Inför mässan är det mycket som ska göras. IM-varorna är beställda och fem stora kartonger är levererade och står just nu och tar plats i IMs Göteborgs-butik. I början av veckan blev bemanningsschemat klart – det är en hel vetenskap att få ihop med alla volontärers önskemål om tider och dagar (se bild nedan). Volontärer som säger ”jag kan vilken dag som helst, vilket pass som helst” är guld värt! Slutresultatet ger vid handen att drygt 30 IM-volontärer från Göteborg med omnejd (läs: Varberg) kommer att sköta ruljansen i montern under mässans fyra dagar.
Mässans öppettider:
Torsdag 23 september: kl 9-18 (endast branschbesökare)
Fredag 24 september: kl 9-19 (OBS! 9-14 endast branschbesökare)
Lördag 25 september: kl 9-18
Söndag 26 september: kl 9-17
VÄLKOMNA!
Vid pennan för IM, / Anna Ljunggren samordnare/informatör IM Göteborg
Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/
Utöver information och försäljning av IMs Fair Trade-varor ska vi samla in pengar för att kunna köpa in fler cyklar till verksamheten i Zimbabwe, där frivilliga kvinnor och män ute på landsbygden ger stöd till de allra mest utsatta. De behöver cyklar för att kunna ta sig runt mellan byarna där de hjälper föräldralösa barn, äldre personer och människor med funktionshinder. Kom till vår monter och skänk en tjuga! Vill du köpa en ”egen” cykel redan nu – kolla i IMs Glädjeshop www.manniskohjalp.se/gladjeshoppen.
Inför mässan är det mycket som ska göras. IM-varorna är beställda och fem stora kartonger är levererade och står just nu och tar plats i IMs Göteborgs-butik. I början av veckan blev bemanningsschemat klart – det är en hel vetenskap att få ihop med alla volontärers önskemål om tider och dagar (se bild nedan). Volontärer som säger ”jag kan vilken dag som helst, vilket pass som helst” är guld värt! Slutresultatet ger vid handen att drygt 30 IM-volontärer från Göteborg med omnejd (läs: Varberg) kommer att sköta ruljansen i montern under mässans fyra dagar.
Så här kan det se ut när pusslandet för att få ihop bemanninsgschemat till Bokmässan är som mest intensivt.
Mässans öppettider:
Torsdag 23 september: kl 9-18 (endast branschbesökare)
Fredag 24 september: kl 9-19 (OBS! 9-14 endast branschbesökare)
Lördag 25 september: kl 9-18
Söndag 26 september: kl 9-17
VÄLKOMNA!
Vid pennan för IM, / Anna Ljunggren samordnare/informatör IM Göteborg
Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/
onsdag 8 september 2010
Ankomst till naturkatastrof
Nu har vi anlänt till Panajachel där IMs regionalkontor för Centralamerika ligger sedan ett och ett halv år tillbaka. Att säga att planerna för vår första tid här har påvärkats lite av vädret är att underdriva. I år har regnperiodens effekter satt sina spår tydligare än på åratal.
Tanken var att vi, Ingrid och Emmylou, skulle börja vår höstvolontärtid med en introduktion i Panajachel. Vi skulle få information om regionalkontorets och dess sammarbetsorganisationers arbete for att sen ta oss vidare till San Miguel de Ixtahuacán och projekten där. Men istället för att packa för att åka vidare har vi idag varit ute i staden for att se effekterna av helgens regnoväder och jordskred.
Vi promenerar genom de drabbade områdena förbi kommunhuset, vattenreserven och mot härbärget dit många vänt sig for att få skydd. Fermina Lopez Chuma är en av de värst drabbade i Panajachel och vi möter henne i ett av de mest påverkade områdena här.
 |
| Fermina Lopez Chuma, en av de värst drabbade i regnovädret. Bakom henne syns resterna av hennes hus, endast lera och stenar finns kvar på platsen där hennes hus stod. Foto:Ingrid Broman/volontär IM |
-Vi lämnade huset klockan fem på fredageftermiddagen då brandmännen kom och sa åt oss att det var för farligt för att stanna kvar i vårt hem, berättar Fermina Lopez Chuma för oss.
-Nu finns ingenting kvar av huset och inget gick att rädda. Jag har inte ens kläder. Tröjan och kjolen som jag har på mig har jag fått som present av en väninna.
Fermina och hennes man lämnade huset tillsammans med sina två barn, 7 och 8 år. Nu bor de tillfälligt hos en granne.
-Vi är fortfarande rädda for nya regnoväder och jordskred och vi vet inte hur vår närmaste framtid ser ut. Först var det orkanen Stan, sedan kom stormen Agatha och nu detta. Vad ska komma härnäst?
Andra vi möter har sökt sig till härbärget som tillfälligt upprättats i skolans gymnastiksal, samma härbarge som användes vid stormen Agatha som drog över Guatemala i maj i år.
-Hit får alla komma som behöver boende på grund av risken for nya oväder eller för att de inte längre kan bo i sina hus. De får mat och tak över huvudet men det är svårt att sova då det blåser in i byggnaden, barnen gråter och människorna oroar sig för sina hem och nära och kära, berättar Jessica Xon. Hon arbetar på kommunen med ansvar för barn och ungdomsfrågor och sedan lördags morgon hjälper hon också till på härbärget.
 |
| Miguel Vasques, kommunanställd berättar för Emmylou om hur myndigheterna inleder arbetet efter regnovädret. Foto:Ingrid Broman/volontär IM |
Vi möter också andra utsända från kommunen:
- Vi är ute för att försöka få en överblick av situationen, bekräfta data och se vilka behoven är, berättar Miguel Vasques som arbetar på avdelningen för planering i kommunen, han fortsätter:
- Det saknas resurser for allt som krävs efter katastrofen men när vi kartlagt skadorna kanske vi kan be om hjälp från regeringen, mer kan vi inte säga nu.
Det känns nästan lite overkligt att röra sig från de stora gågatorna som inte har tagit mycket värre skada än blivit ovanligt leriga för att bara några kvarter bort mötas av förödelse och sönderslagna hus. Det vi som volontärer gör nu är att se hur situationen ser ut och hålla er där hemma i Sverige uppdaterade. Detsamma gäller de anställda här på IMs regionkontor som ringer runt till IM-projekten för att höra hur deras situationen ser ut. Som tur är har de inte påverkats mycket, men rädslan for ytterligare oväder finns kvar.
Så vi stannar kvar i Panajachel i några dagar till och oss gar det verkligen ingen nöd på, välkomnandet, introduktionen, människorna, allt har verkligen varit bra. Volontärtiden kommer bli fortsatt intressant. Förhoppningsvis med mindre dramatik i vädret men med fler intressanta möten med guatemalaner och IMs sammarbetsorganistaioner.
Vid pennan och bakom kameran för IM, / Ingrid Broman, höstvolontar som tillsammans med Emmylou Tuvhag befinner sig i Panajachel, Guatemala
Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/
måndag 23 augusti 2010
Debatt är viktigt!
Statssekreterare Joakim Stymne på UD och IMs pressekreterare Monica Brundin Danielsson.
-Hur gick mötet på UD? undrar min kollega när jag kommit tillbaka till kontoret igen.
- Det gick bra! Vi lämnade över de insamlade vykorten till statssekreterare Joakim Stymne och berättade om kampanjens budskap och syfte. Joakim Stymne lyssnade på våra synpunkter och förklarade att han, liksom vi, anser att debatten om bistånd är viktigt. Han uppmanar oss att fortsätta med den här typen av arbete. Det är en viktig uppgift.
Joakim Stymne poängterade att det är viktigt att allmänheten i Sverige ska få ökad kunskap om biståndsfrågor och att transparanse är viktigt. Det tycker alla inblandade parter. Frågan, som trots allt blir kvar att besvara är: Hur kommer det vara möjligt att fortsätta arbeta med detta viktiga uppdrag på samma nivå som tidigare när bara hälften av pengarna finns kvar.
Vid pennan och bakom kameran för IM, / Jenny Oskarsson, informatör vid IMs Skånekontor i Malmö
Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/
tisdag 20 juli 2010
Myggor, mys och trivsel
Svetten lackar, myggbetten kliar, nya mygg surrar i öronen och det vita brödet från frukosten är sedan länge förbränt. Vad gör jag här? Jag kryssar fram mellan meterhöga brännässlor och filosoferar över varför jag volontärar och hur jag hamnade här.
Missförstå mig inte. Jag trivs här. Och jag ska försöka förmedla varför.
Jag är inte hon som njuter av att ligga på soffan framför tv:n och äta praliner, eller åka turistbuss och följa efter en svensktalande guides skrik-röda paraply genom väl exploaterade turistmål. Nej faktum är att min soffa är för liten att ligga i och min helt kubiska lilla burk köpt av pappa när OS gick i Lillehammer knappast längre får kalla sig för TV (den har för övrigt flyttat in i garderoben och kommer bara ut när det vankas Beck-filmer på långtråkiga söndagar). När jag väljer var jag vill turista vill jag åka på upptäcktsfärd! Det behöver visserligen inte vara öde öar eller djup djungel där ingen mänsklig hand har satt sin fot, men det ska gärna vara nytt och outforskat område för mig. Därför är jag här. Och därför torkar jag glatt svetten ur ansiktet, förlikar mig med myggbetten, knaprar i mig ett kex och stämmer upp i en högljudd hellre-än-bra-version av Don’t Worry Be Happy.
Jag har fått en unik möjlighet att trampa runt i ett serbiskt naturreservat med lokala volontärer som är expert på hur de ska ta hand om sin skog och allt som lever i den. Och liv finns det! Vid varje steg jag tar prasslar det lite i en buske, en gräshoppa hoppar undan, en orm (hu!) kilar förbi i sin sedvanliga slalomstil eller en fågel sjunger vackert ”Varning: här kommer människor!”
På kvällarna är det också livat! Igår klättrade jag för första gången utomhusklättring. Det var mycket svårare än vad det såg ut när jag stod nedanför klippan – och kul! Vi har spelat basket och rundpingis, sjungit karaoke… varje ’delegation’ har presenterat sitt land med bilder, videos, mat med mera. Sverige rockade! Men vi får nog ändå erkänna oss knäcka av Serbien som igår kväll klädde upp sig i folkdräkter, bjöd på underbara hallonrullar, drog hit en hel folkmusik-kör och avslutade med att lära ut ringdanser. Toppbetyg på det!
Nu är det mindre än ett dygn kvar på lägret. 861 foton ligger i datorn enbart från mina kameror. Räknar man allas bilder kommer man upp i några tusen – plus videoklipp på när 5 tjejer målar hus och skrålar Spice Girls-hits eller när jag och en spade rockar loss till Glennmark Strömstedt & Eriksson…
Vad jag kommer minnas från de här två veckorna är att hänga med stor, skön blandning av människor, vakna upp på tok för tidigt till supersött te och vitt bröd, vandra runt i skog och sol tills ingen vardagsstress längre kunde hålla jämna steg utan ersattes av en känsla av meditation och att dagarna blandades ihop, samt hur härligt det faktiskt är att sova under stjärnorna.
Åsa Ljusenius, volontär -Vid pennan för IM,/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se
Missförstå mig inte. Jag trivs här. Och jag ska försöka förmedla varför.
Jag är inte hon som njuter av att ligga på soffan framför tv:n och äta praliner, eller åka turistbuss och följa efter en svensktalande guides skrik-röda paraply genom väl exploaterade turistmål. Nej faktum är att min soffa är för liten att ligga i och min helt kubiska lilla burk köpt av pappa när OS gick i Lillehammer knappast längre får kalla sig för TV (den har för övrigt flyttat in i garderoben och kommer bara ut när det vankas Beck-filmer på långtråkiga söndagar). När jag väljer var jag vill turista vill jag åka på upptäcktsfärd! Det behöver visserligen inte vara öde öar eller djup djungel där ingen mänsklig hand har satt sin fot, men det ska gärna vara nytt och outforskat område för mig. Därför är jag här. Och därför torkar jag glatt svetten ur ansiktet, förlikar mig med myggbetten, knaprar i mig ett kex och stämmer upp i en högljudd hellre-än-bra-version av Don’t Worry Be Happy.
Jag har fått en unik möjlighet att trampa runt i ett serbiskt naturreservat med lokala volontärer som är expert på hur de ska ta hand om sin skog och allt som lever i den. Och liv finns det! Vid varje steg jag tar prasslar det lite i en buske, en gräshoppa hoppar undan, en orm (hu!) kilar förbi i sin sedvanliga slalomstil eller en fågel sjunger vackert ”Varning: här kommer människor!”
På kvällarna är det också livat! Igår klättrade jag för första gången utomhusklättring. Det var mycket svårare än vad det såg ut när jag stod nedanför klippan – och kul! Vi har spelat basket och rundpingis, sjungit karaoke… varje ’delegation’ har presenterat sitt land med bilder, videos, mat med mera. Sverige rockade! Men vi får nog ändå erkänna oss knäcka av Serbien som igår kväll klädde upp sig i folkdräkter, bjöd på underbara hallonrullar, drog hit en hel folkmusik-kör och avslutade med att lära ut ringdanser. Toppbetyg på det!
Nu är det mindre än ett dygn kvar på lägret. 861 foton ligger i datorn enbart från mina kameror. Räknar man allas bilder kommer man upp i några tusen – plus videoklipp på när 5 tjejer målar hus och skrålar Spice Girls-hits eller när jag och en spade rockar loss till Glennmark Strömstedt & Eriksson…
Vad jag kommer minnas från de här två veckorna är att hänga med stor, skön blandning av människor, vakna upp på tok för tidigt till supersött te och vitt bröd, vandra runt i skog och sol tills ingen vardagsstress längre kunde hålla jämna steg utan ersattes av en känsla av meditation och att dagarna blandades ihop, samt hur härligt det faktiskt är att sova under stjärnorna.
Åsa Ljusenius, volontär -Vid pennan för IM,/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se
torsdag 15 juli 2010
Tystnaden efter Almedalen
Jag är hemma i Lund. Jenny är tillbaka på kontoret i Malmö. Volontärerna har åkt var och en till sitt. Det är tomt. Efter att ha levt med Almedalen sen i vintras, först som ett projekt, som en plan och sen mitt i den under åtta intensiva dagar, känner jag saknad. Almedalskampanjen, samarbetet med de andra organisationerna, med projektgruppen och volontärerna har varit stimulerande, utmanande, roligt.
Aldrig kunde vi tänka oss den respons vi fått. Att biståndsminister Gunilla Carlsson skulle nämna oss i ett anförande, att Sanna Rayman skulle skriva om oss på ledarplats
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/kampanj-medelst-sjalvmal_4966891.svd
att flera kända politiker skulle skriva under våra krav, att så många skulle sy IM Fair Trade-väskor. Att fem tidningar skulle publicera vår debattartikel.
De sista dagarna i Visby gick jag runt med ett leende på läpparna. Njöt över att se "våra" väskor hänga runt på stan. Njöt över att vi lyckats samla krafterna. Att vi nått ut. Och in.
Förresten skrev vi ett svar på Sanna Raymans text om oss. Svenska Dagbladet publicerade inte den så den kommer här istället.
Tack Sanna för att du uppmärksammar och skriver om vår kampanj i Almedalen SvD 8/7! Det betyder att vi nått fram i det enormt kompakta Almedalsbruset. Härligt! Tyvärr stämmer inte det du skriver. Med vår kampanj vill vi illustrera vad som sker när vi inte längre har möjlighet att föra debatt om biståndsfrågor. Det riskerar att bli tomt och tyst. Dessutom kommer färre röster att höras. De stora organisationerna klarar sig alltid. Men de små. De blir tysta.
Informationsanslaget används för att bilda opinion, föra debatt och sprida kunskap kring, bistånd, mänskliga rättigheter och demokrati . Inte till att ragga medlemmar så som du skriver. Vi använder informationsanslaget från Sida för att informera i Sverige om hur människor lever i syd, och det vill vi fortsätta göra. Vi vill föra debatt, informera och sprida kunskap, för att klara det behöver vi resurser och vi menar att de som är demokratiskt valda också ska värna demokratin och mångfalden i det offentliga samtalet.
Kampanjorganisationerna genom Monica Brundin Danielsson, pressekreterare IM
Den 19 augusti lämnar vi över de underskrivna kampanjvykorten till statssekreterare Joakim Stymne på UD.
Vid pennan och bakom kameran för IM, / Monica Brundin Danielsson
Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/
måndag 12 juli 2010
Dagbok från de serbiska uggleskogarna
Landet jag inte visste något om. Så tänkte jag om Serbien när jag sökte till Individuell Människohjälps volontärläger. Jag ville bara möta nya människor, och kanske lära mig ett och annat om miljö och naturreservat.
Nu har lägret nått halvtid. Vad har en vecka i Serbiskt naturreservat lärt mig? Att luta mig tillbaka och ta dagen som den kommer! Jag har lärt mig att få serber talar engelska, att logistik är något man löser efter hand problemen dyker upp och att lunch normalt äts vid klockan tre på eftermiddagen. Jag hade nog förväntat mig ett mer planerat och organiserat läger, men jag trivs :-) Idag skulle vi till exempel måla skyltar, men först visste ingen var färgen fanns. Efter en timme gick vi hur som helst till platsen för målandet. Där visste ingen heller var färgen fanns. Efter några telefonsamtal och två timmar till fick vi lite krattor och stålborstar. Sen någon timme, en kopp te och oräkneliga kex senare (ungefär vid svensk lunchtid) kom målarfärgen – tillsammans med på tok för små målarpenslar! Nå ja, jag stålborstade, krattade gräs, åkte skottkärra och jobbade intensivt på solbrännan så länge, så det gjorde min inte så mycket... Slutligen kom även lämpliga penslar, och vi fick faktiskt, om man summerar dagen, en hel del nytta gjord! En god serbisk lunch bestående av kryddig tomatsoppa med bönor och fläsk slank också ner.
Nu har kvällen kommit och jag gör mitt bästa för att lära mig artighetsfraser och svärord på serbiska och rumänska. Dessemellan smäller jag en och tjugoannan mygga. Jag börjar få en praktfull samling insektsbett – jag smakar visst godare än gott om man får tro dessa bevingade små fiender.
Folk här är riktigt schyssta. Jag är särskilt glad för att jag hamnat i ett helskönt gäng från Sverige. Vi kommer från lite olika bakgrunder, men har alla kommit hit med samma nyfikenhet och öppna sinne, så det är ’gött’ som göteborgarna säger… Vad det gäller serber, rumäner och bosnier så sätter språket sina begränsningar. Det känns som att hälften av volontärerna inte kan eller törs prata engelska. Tyvärr. Men med de som är mer pratsamma är det lätt att sitta och snacka allt från ugglefågelholkar till världspolitik.
Jag försöker att utan att göra någon förnärmad bli klokar på Kosovo-frågan och inträde eller inte inträde i EU. Det är jättespännande. Mina teoretiska studier under våren i internationella relationer får plötsligt substans och blir konkreta. Politik är mer är teori och perspektiv, det är känslor, förväntningar och förhoppningar också. Nåja, jag vill inte drunkna i det nu, det får nog ett eget inlägg så småningom…
Så, för att ’knyta ihop säcken’ som en av mina gamla lärare älskade att säga möter jag många nya människor och upplever en annan rytm och ett annat sätt att göra saker på. Jag har väl i ärlighetens namn inte lärt mig så jättemycket mer om Serbien och naturreservat, men det kommer nog! :-)
På återseende, och till dess: Dovidjenja!
Åsa Ljusenius, volontär, --Vid pennan för IM,/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se
Nu har lägret nått halvtid. Vad har en vecka i Serbiskt naturreservat lärt mig? Att luta mig tillbaka och ta dagen som den kommer! Jag har lärt mig att få serber talar engelska, att logistik är något man löser efter hand problemen dyker upp och att lunch normalt äts vid klockan tre på eftermiddagen. Jag hade nog förväntat mig ett mer planerat och organiserat läger, men jag trivs :-) Idag skulle vi till exempel måla skyltar, men först visste ingen var färgen fanns. Efter en timme gick vi hur som helst till platsen för målandet. Där visste ingen heller var färgen fanns. Efter några telefonsamtal och två timmar till fick vi lite krattor och stålborstar. Sen någon timme, en kopp te och oräkneliga kex senare (ungefär vid svensk lunchtid) kom målarfärgen – tillsammans med på tok för små målarpenslar! Nå ja, jag stålborstade, krattade gräs, åkte skottkärra och jobbade intensivt på solbrännan så länge, så det gjorde min inte så mycket... Slutligen kom även lämpliga penslar, och vi fick faktiskt, om man summerar dagen, en hel del nytta gjord! En god serbisk lunch bestående av kryddig tomatsoppa med bönor och fläsk slank också ner.
Nu har kvällen kommit och jag gör mitt bästa för att lära mig artighetsfraser och svärord på serbiska och rumänska. Dessemellan smäller jag en och tjugoannan mygga. Jag börjar få en praktfull samling insektsbett – jag smakar visst godare än gott om man får tro dessa bevingade små fiender.
Folk här är riktigt schyssta. Jag är särskilt glad för att jag hamnat i ett helskönt gäng från Sverige. Vi kommer från lite olika bakgrunder, men har alla kommit hit med samma nyfikenhet och öppna sinne, så det är ’gött’ som göteborgarna säger… Vad det gäller serber, rumäner och bosnier så sätter språket sina begränsningar. Det känns som att hälften av volontärerna inte kan eller törs prata engelska. Tyvärr. Men med de som är mer pratsamma är det lätt att sitta och snacka allt från ugglefågelholkar till världspolitik.
Jag försöker att utan att göra någon förnärmad bli klokar på Kosovo-frågan och inträde eller inte inträde i EU. Det är jättespännande. Mina teoretiska studier under våren i internationella relationer får plötsligt substans och blir konkreta. Politik är mer är teori och perspektiv, det är känslor, förväntningar och förhoppningar också. Nåja, jag vill inte drunkna i det nu, det får nog ett eget inlägg så småningom…
Så, för att ’knyta ihop säcken’ som en av mina gamla lärare älskade att säga möter jag många nya människor och upplever en annan rytm och ett annat sätt att göra saker på. Jag har väl i ärlighetens namn inte lärt mig så jättemycket mer om Serbien och naturreservat, men det kommer nog! :-)
På återseende, och till dess: Dovidjenja!
Åsa Ljusenius, volontär, --Vid pennan för IM,/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.bmp)
