Landsbygdsutveckling i Nepal

Keshab Bhattarai, IMs platschef i Nepal, berättar med tydlig stolthet om landsbygdsprojektet i Prithibinagar. Byn består av 25o familjer som alla engagerat sig i att ge sin by en bättre framtid. Det hela började med att den folkvalda bystyrelsen på 13 medlemmar fick frågan om vad de behövde för att byns invånare skulle kunna få det bättre. Svaret blev bättre konstbevattning till våra åkrar. Hur blev det då?




Keshab på väg mot det nybyggda huset som fungerar som workshop och föreläsningssal för den nyinrättade jordbruksskolan för ekologisk odling. Hit kommer byinvånarna för att utveckla sin kunskap i jordbruk och ekologisk odling. Kunskaper som de sen tar med sig hem till sina egna farmar och omsätter till handling direkt. Byns önskan om att få renoverat konstbevattningsanläggningen till deras marker blev verklighet men villkoret var att de skulle minska användning av konstgödsel och giftiga bekämpningsmedel. Den ekologiska jordbrukskolan ger förslag och visar på alternativ.




Idag har ett 20 tal personer från de omgivande farmerna samlats för att lära sig mer om ekologisk odling. Här hålls föredrag eller workshops nästan varje dag som sedan omsätts i praktiken på skolans marker. Inkomsterna från de grödor som odlas på skolan går tillbaka till skolan och kan användas för att utveckla verksamheten. De växlas om att komma till skolan från de olika farmarna i byn. De dagarna de inte är här finns mycket sysslor att ta tag i på den egna farmen. Varje månad hålls dessutom två öppna workshops där alla är välkomna, även om man inte är från byn.




Hit leds vattnet från bevattningskanalen som dessutom fungerar som fiskodling. 1500 fiskyngel planterades i dammen. När fiskarna sedan säljs är det ett välkommet bidrag till skolans kassa.




Skolans marker arrenderas och uppgår idag till 7 500 kvm.




Från vänster i bild, Ratna Bhusal IMs projektkoordinator, Pahalsing Rana ordförande i bystyrelsen, Shyam Krishna Ghimire ordförande för en NGO som arbetar med organisk odling som idag är föreläsare och Keshab Bhattarai IMs platschef i Nepal.




Ratna inspekterar svampodlingen som ryms i huset där föreläsningarnas hålls, om ett par veckor är det dags att skörda.




Det är bara 17% av Nepals landareal som består av odlingsbar mark. Befolkningsökningen ökar och därmed också trycket på den odlingsbara marken. Många arbetar inom jordbruket som ofta är småskaligt och det står för en tredjedel av landets BNP.




Till vänster syns de gamla konstbevattningskanalerna. I det gamla systemet fanns mycket lekgage. I det nya systemet som syns till höger når mer än dubbelt så mycket vatten fälten trots att det ännu inte är färdigställt.




Ungefär 1 km bevattningskanal är i nuläget byggt, det återstår två kilometer. Arbetet tros vara färdigt om 4-5 år. Byns invånare bidrar med arbetet medan IM betalt för cement och armeringsjärn. Projektet har varit igång i knappt två år och IM har så långt satsat cirka 90 000 kr i projektet. Räknar man byns arbetskraft har de själva investerat två tredjedelar av den totala kostnaden för renoveringen.




Vattnet till kanalerna tas från floden som har sitt tillflöde direkt från bergen. När Bo Paulsson, IMs generalsekreterare besökte projektet drack han direkt från källan, vattnet håller hög kvalitet.




För att behålla vattnet i markerna omkring källan planterades här 6 000 träd för lite mer än ett år sedan, 200 personer var involverade i planteringen. Marken där källan finns tillhör en annan by som inte hade något emot att samarbeta med Prithibinagar.




Man blir lätt trollbunden av de stora vyerna och det vackra landskapet, speciellt när solen är på väg ner och färgar omgivningarna svagt röda.




På väg hem efter en dag på fälten.




Grönskan omger området och längs vägen har det planterats fler träd för att ge området ännu mer grönska.




Väl åter till jordbruksskolan är det dags för kvällens happening, matning av fiskarna, storslaget i solnedgångens ljus.




Solnedgången sedd från IMs kontor får mig att fundera över hur olika liv som levs på bara 15 minuters promenadavstånd från varandra.

Gonatt från Nepal.

Dick Svedenborn

--Vid pennan för IM,/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se

Betraktelser från första dagen i Nepal

IMs styrelse och ledning vänder nu hemåt efter en vecka i Indien medan jag fortsätter till Nepal. Intrycken från min första dag visar jag här med några bilder.

Söndag 24 oktober
04.00 taxi från Likir House i Delhi
07.30 flyg från Delhi till Katmandu
11.45 flyg Katmandu till Bharatpur
12.15 bil från Bharatpur till Pragatinagar
14.30 anländer till IMs kontor i Pragatinagar
21.30 säger jag godnatt





Keshab Bhattarai (brun skjorta), IMs platschef i Nepal möter mig på den internationella flygplatsen i Katmandu och tar oss till inrikesflygplatsen som har märkbart sämre standard.





Vi blir väl omhändertagna på flygplanet av en flygvärdinna som servar de 30 personer som får plats i planet med två propellrar, modell Jetstream 4100.





Bagaget hämtas direkt från kärran, inget nervöst väntande framför rullband den här gången.





Bergen och ett myller av fordon är ett konstant inslag i horisonten. Under resan i bilen hinner jag lära mig att en normal månadslön i Nepal är mellan 10 000 -30 ooo/månad (1 000-3 000 kronor) nepalesiska rupies och om man jobbar för FN ligger månadslönen på 100 000-200 000 rupies/månad. Lunchen vi käkar kostar 300 rupies/person. Ekvationen har jag svårt att få ihop. Maten kostar ungefär hälften av vad den kostar i Sverige medan den nepalesiska rupien är värd en tiondel av den svenska kronan.





I Bharatpur är bussarna fulla och både packning och passagerare får plats på taket. Reklamen får en att undra hur långt hemifrån man är.





Variationen av fordon är stor.





Vi passerar många risfält på den nepalesiska slätten. Växtligheten är varierad men odlingarna domineras av risfält.





Vi passerar en skola. Under min resa i Nepal kommer jag besöka några skolor, men inte just denna, för att intervjua elever och lärare för att få berättelser till IMs arbete med Operation Dagsverke.



På vägen mot Pragatinagar passerar vi några floder, den här har lite vatten och ser ut att fungera som biltvätt.





Väl framme på IMs kontor i Pragatinagar är det dags för te. Jag möts av stor gästvänlighet och blir visad till den del av kontoret som ska fungera som övernattningsrum i tre nätter.





Kontor och säng och livsviktiga buteljerat vatten.





Vi åker till grannbyn Kawasoti för att äta middag, Keshab och kollegan Bharat beställer moma, dumplings med fyllning som redan hunnit bli en favorit.





På vägen hem till Pragatinagar stannar vi till för några inköp.





En butik som verkar ha det mesta bemannas av en kvinna som inte har något emot att bli fotograferad. Tyvärr gör min okunskap i Nepali att jag inte kunde ta reda på hennes namn. Det blir till att plugga Nepali.


Väl tillbaka på kontoret, tillika sängplats har strömmen gått och batteribackupen har inte satt igång. Mitt misstag att inte ha med mig en ficklampa blir tydligt. Keshab går efter stearinljus och efter en stunds mekande med tekniken så har vi åter ström.

Nu har det blivit dags att sova. Godnatt från Nepal!


--Vid pennan för IM,/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se

Dick Svedenborn på tjänsteresa i Nepal

Bild: Fv Bo Paulsson (IMs generalsekreterare), Chimey Rigzen (tjänsteman på home departementet), Wangchuk Phasur (departementssekreterare på hälsodepartementet), Karma Geleck (departementssekreterare på utbildningsdepartementet) och Håkan E Wilhelmsson (IMs styrelseordförande)


Man hade ju hört att Dalai Lama skulle vara en trevlig, lättsam typ. Och det gäller sannerligen hans departementssekreterare också. Nedsjunkna i sofforna på Shanti Niwas, IM:s kontor i Dhera Dun i norra Indien, fnissar de förtjust.

--Vet ni vem det är som tillverkar de tibetanska flaggorna? Jo, kinesiska företag!

Tjänstemannen skrattar förtjust, trots att han just berättat om hur svårt det är för tibetanska barn i exil att behålla sin tibetanska identitet. Exilregeringens representanter kastar sig obekymrat mellan djupaste oro och sorg över sitt hemlands situation, och en ljus tacksamhet mot IM för det trogna stödet. På frågan om vilken vision de har för de kommande åren skrattar de lite och säger sedan med en glimt i ögat.

--Gissa!

IMs styrelse befinner sig i dagarna i Dehra Dun norr om New Dehli där vi i veckan ska ha styrelsemöte. Förutom långa samtal med tjänstemän för CTA – den tibetanska exilregeringen – har vi visats runt på en rad projekt. Det tibetanska stödet som IM byggt upp under många år, går som en röd tråd genom både genom fältbesöken och IMs Indien program.

--Vi har ingen erkänd flyktingstatus och kan inte få pengar från FN. Därför är stödet från våra vänner i Sverige viktigt.

Från Shanti Niwas gör styrelsen också nedslag i olika delar av vårt självhjälpsprogram bland annat hos KKM som tillverkar de stora bordsdukar som säljs i IMs butiker. De som arbetar i väverierna är spetälska män och kvinnor som räddats från ett liv i yttersta fattigdom, genom sitt arbete i spetälskekolonien.

--Den här sjukdomen ska ju snart vara utrotad, tack och lov, säger föreståndaren.

Men fortfarande verkar barn till spetälska lida av att ha vuxit upp i en leprakoloni.


Bild: Mangal Singh som bor i kolonin har vävt och arbetet här i 40 år

I en annan del av Dehra Dun besöker vi ytterligare en leprakoloni. Den här kolonin ligger på sjukhuset Rafaels stora och välskötta campus. Här tar man emot barn med svåra funktionshinder och vi får besöka klassrum som ser ut att vibrera av kreativitet och modern pedagogik.

I leprakolonien är husen små, men välskötta och vid en vattenpump träffar vi hundraåriga Anadina. Kvinnan har håret i en knallblå scarf och är inte mer än en tvärhand hög. Hennes ena fot tycks angripen av sjukdomen.

--Hundra år har jag blivit och aldrig har jag haft det så bra som här, skrattar hon och i munnen anar man en enda tand.


--Vid pennan för IM,
Helene Thorfinn, styrelsemedlem i IMs styrelse.

/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se