Nu är julen här

I dag var det dags för IMs traditionella julmarknad i Stadshallen i Lund. Det känns som att den har funnits hela mitt liv, men jag vet inte. Är det någon som vet? Jag vet i alla fall att mina föräldrar besökt julmarknaden i alla år. Jag kunde ha frågat personerna på bilden ovan, Günther och Margareta Liebisch, som jobbat på och med IM i många år och Stefan Holmström, son till IMs grundare Britta Holmström. Men det gjorde jag inte. Det var korkat.
I dag kunde besökarna köpa second hand-grejer, IM Fair Trade-varor, ta lotter och lyssna på musik. Och så bjöds det teater för de minsta.

Catarina Nkembo gjorde reklam för IM ute på Stortorget.

Olof Samuelsson, IMs Mr Julmarknad, fanns så klart där och höll i trådarna tillsammans med många härliga volontärer.

Malteser/toypudeln Blanca var i utan konkurrens sötast i Stadshallen!


Vid pennan för IM,

/ Monica Brundin Danielsson

Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se

Vi rundar av i Delhi

Det närmar sig hemfärd med stormsteg. Vi jobbade hela söndagen med ordern till Tara. I kvällningen gick vi ut och luftade oss på en av restaurangerna vid Defence Colony Market, och sen kunde vi jobba en stund till..
Återbesök på Tara i måndags, där vi även träffade Mrs Moon, Taras ordförande var precis hemkommen från en tjänsteresa. Vi passade även på att be om prover på ytterligare två par örhängen som matchar några av halsbanden vi valt. De tillverkades i ett huj, och blev jättefina!

På kvällen jobbade vi vidare med Meshs order till kl 01…
Tisdagen gick till Mesh. Vi gick igenom ordern med dem och kompletterade med artikelnummer, priser och färgändringar osv. Vi bjöd på lunch, efter klockan 15 erbjöd sig Hrishi att ge oss en sightseeingtur i Delhi.

Vi åkte till Gate of India, där polisen norpade Hrishis bil för felparkering, och bogserade bort den så snart vi vänt ryggen till – för när vi kom tillbaka 20 minuter senare var den borta!

Så… en tuk-tuk-tur till polisen för att hämta bilen, sen for vi till Swaminarayan Akshardham, ett tempelkomplex fullt med otroligt detaljerade och vackra stenskulpturer och byggnader.

När vi kom tillbaka åt vi middag med Rishi, sen blev det återigen ett kvällspass, denna gång ordrar från Mesh/Blue Mango och Hubli-leksaker.

Tidigt på morgonen idag, strax efter att motorcykelgrannen gasade iväg till jobbet, kom Hrishi tillbaka för att visa oss ett av sina sidoprojekt – vackra lampor och konstverk i bambu, som han hoppas komma till Sverige och göra en utställning med, så vi bollade lite idéer innan han åkte vidare till jobbet, och vi satte igång och packa.

Det är bestämt att Mesh ska fixa rickshawn, och Hrishi ska hjälpa oss att ordna dekorationerna! Coming soon, to a fair trade event near you! ;)

I eftermiddag ska vi åka till Karin för att prata igenom hennes budget och arbetsplan för designåret 2010, och käka middag innan vi åker till flygplatsen ikväll. Kl 03:05 går flyget hem!
Nu... sista ordern att skriva, till CFM - hoppas ni kommer gilla alla grejer!

Vi ses snart, på svensk mark!

--

Vid pennan för IM,

/ Elin och Jolan

Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se och www.imfairtrade.se

Grattis Tamam

Ett av mina allra första uppdrag när jag började på IM för ett och ett halvt år sen var att skriva ett pressmeddelande om Tamam. Att det som i IMs värld hade börjat med en IVIK-grupp skulle bli en egen organisation, driven av unga, entusiastiska krafter. De var flygfärdiga. De var färdiga med den "stora" organisationen IM och ville göra andra saker. Egna saker.
Pressmeddelande
Vi träffades, jag,  Ann Bülow, Gustaf Sörnmo, Olof Samuelsson och en person till som jag idag inte minns namnet på. Och vi var överens om att gå ut med ett gemensamt pressmeddelande om den stora händelsen.
I dag har Tamam en egen verksamhet. De jobbar i Latinamerika, i Albanien och i Sverige. Och de fick en halv miljon av Team Olas kör, i Körslaget som sänts i TV4. Vilken grej. Stort grattis och ursäkta om vi tar åt oss lite av äran.
Utveckling
Det som i dag är Tamam började som en volontärgrupp inom IM Lund 2003. Gruppen började arbeta med nyanlända invandrarungdomar. De såg till att de fick en vettig fritid och de hjälpte till med läxläsning. Verksamheten var lyckad och framgångsrik. 2007 fick IVIK-gruppen pris av Ickevåldsfonden för att vara ett av Sveriges mest ickevåldsfrämjande arbete. 2008, samma år som Tamam blev en egen organisation fick de Lunds Kommuns Integrationspris för år 2008.


Vid pennan för IM,

/ Monica Brundin Danielsson
Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se

Lördag i Delhi, Nature Bazar och Mesh Fair Trade Show

Vår första vecka i Delhi har varit fullmatad med besök: Mesh, Tara projects, Sipa och CFM! Många trevliga möten, fina varor, och intressanta diskussioner! Det har dock inneburit att vi inte sett mycket av Delhi förutom fair trade-organisationer, myllertrafikerade vägar, lite restauranger och vårt trevliga men lite bullerskadade hotell vid Defence Colony market. Idag har vi dock fått skymta andra vyer!

Vi började dagen med en utflykt tillsammans med Karin till organisationen Dastkars årliga Nature Bazar.

 Varje år bjuder Dastkar in hantverksgrupper från hela Indien till en två veckor lång mässa i Delhi.

Årets basartema var Apan, och vi lyckades pricka in sista dagen!

Det var ett mycket intressant besök, och vi kunde bland annat även titta på det nya sortimentet från Kala Raksha och Sadna, som vi tidigare handlat med.

Efter de senaste dagarnas kylslagna regn kändes solen ovanligt het, och eftertankens kranka vishet när huvudvärken börjat dunka i tinningarna sa att vi kanske borde druckit mer vatten! Med lite tunnare plånböcker och bulnande kassar lämnade vi bazaren och åkte till Kahn Market för att medicinera med lunch på Latitude – som, visade det sig, hade Indiens godaste chokladkaka (enligt Karin, som ju borde veta, efter alla år i Indien!;)

Efter en liten stunds vila på hotellet åkte vi sedan till Mesh Fair Trade Show, en fest för att fira avslutningen av Mesh och IMs gemensamma projekt. Det var ett blandat program, med allt ifrån framträdanden och barnaktiviteter med barn från leprakolonin Faridabad, till en utställning med representanter från Meshs olika hantverksprojekt, och en paneldebatt om fair trade och marknadsföring mm.

 Representanter från ett av alla olika hantverksprojekt som Mesh handlar med.

(Paneldeltagare: Amita Joseph, styrelseledamot Mesh, O.P Yadav, Fair Trade Forum India, Kirtika Singh, CTM, Michaela Kreuterova, frilansjournalist och volontär på Mesh, Jacky Bonney, styrelseledamot Mesh)

Dessutom lanserades Mesh nya varukatalog. Det hela gick av stapeln i ett stort partytält utanför Meshs butik vid Uday Park. Med vårt späckade program här i Delhi var vi länge osäkra på om vi skulle hinna delta, så därför var det extra kul att kunna vara med trots allt! Vi lämnade över en blomsterkorg för att gratulera till ett väl genomfört evenemang och för det framgångsrika samarbetet mellan IM och Mesh.

Jacky, Jolan och Meshs designer Hrishikes strax efter lanserings-knapp-tryckningen!

På evenemanget träffade vi även IMs seniorvolontärer från ADF Ing-Mari Jönsson och Helene Lidquist

Meshs ekonom Matthew lyssnar på paneldebatten

Meshs designer Syamala, flankerad av kompisarna Soumya och Romila

Imorgon väntar en lång dag med orderskrivning, vi ska hålla oss på hotellet och akta oss för distraherande utflykter, evenemang och andra trevligheter, hur lockande de än må vara – IM Fair Trade behöver sina varor, och våra leverantörer behöver sina ordrar!

--

Vid pennan för IM,

/Elin och Jolan

Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se, och www.imfairtrade.se

IM Fair Trade i Delhi, Mesh

Resan började sådär... en magbacill drabbade i veckan flera av oss som jobbar på IM Fair Trade, och varken Elin och Jolán var på topp när vi möttes på Kastrup på lördag eftermiddag. Kass i kistan innan man ens kommit fram till Indien - hur ser det ut?! Magontet och illamåendet la sig dock efter hand, och efter en hutt whiskey och lite cola på Heathrow fick vi lite bättre färg på kinderna.

Vi kom fram till Delhi kl 10:40 på söndagen, och möttes på flygplatsen av en medarbetare från Mesh, som körde oss till vårt hotell Namgyal Kyistal nära Defence Colony. Väl där tog vi en välbehövlig dusch och vilade en stund innan Karin kom och tog oss med på en kaffe. Vi pratade igenom vårt program och sorterade tankarna inför veckan. Sen försökte vi sova ikapp, men lyckades ganska dåligt båda två. (Erm.. Söndagens nattprogram på och kring hotellet förutom trafiken.. en gång i timmen visslar kvartersvakten att allt är lugnt, kl 3 börjar kvarterets hundar bråka, kl 5 städas lobbyn mellan våra rum och kl 6 ger Elin upp och går upp och duschar... kl 07:30 ses vi för frukost inne hos Jolan, som är den som vaktar väskan med vår magsnälla proviant.. :)

Måndagen kl 8:30 blev vi hämtade av samma gulliga chaufför, och kördes till Meshs designstudio, där vi hade en heldag med Jackie, Matthew, Rishikes, Shamala och två medarbetare från Faridabad-kolonin som hade förberett en fullmatad utställning och en otroligt genomarbetad katalog med varor från alla projekt som Mesh samarbetar med, sorterade efter varugrupp. Jackie berättade sin planering för våra båda dagar, där vi först kollar igenom katalogen dag ett, och dag två ska ägnas åt diskussioner kring märkning, förpackning, barnsäkerhet mm. Efter detta ska Jackie och Jolan äntligen få en liten stund att prata igenom IM Fair Trades och Meshs planer och strategier för framtiden, medan Elin, Rishikes och Shamala ska skissa på produktidéer.

Mesh bjöd på lunch och vi passade på att dela ut presenterna vi haft med oss från Sverige.
Kl 18 hade vi hunnit igenom hela katalogen, och lastade med lite varuprover, utskriven prislista och en kopia av katalogen på ett USB skjutsades vi tillbaka till hotellet igen.

Under presentationen kom flera viktiga frågor upp från båda sidor. Vi pratade bland annat om kvalitetskontroll och den görs dels av producenterna själva och av Mesh. Mesh har upprättat en checklista för producenterna med vilka kvalitetskrav som måste ställas på olika varor.

Mesh har blivit medlem i WFTO (World Fair Trade Organization) och befinner sig på samma stadium som IM, dvs jobbar med självutvärdering och kontroll, och ännu inte rätt att använda WFTO's logga. Mesh är också medlem i det indiska fair trade-nätverket Fair Trade Forum. Matthew har fått ansvaret att vara intern och extern kommunikatör i fair trade-frågor, och ägnar sig just nu att utbilda sig själv och grupperna i fair trade-principerna, och hur sätter upp mål enligt kriterierna, som ska följas upp om sex månader. De ska hjälpa hantverkarna att få större delaktighet i arbetet och sina rättigheter, och även lära sig att implementera det de lär sig även utanför arbetsplatsen.

Frågan om barnsäkerhet kom upp redan under dag ett, och Jackie berättade att de just avslutat en workshop om barnsäkerhet. Sedan i år har Mesh försett alla sina leksaker med CE-märkning, och det är många kunder som undrat om är på grund av färgen. Färgen är testad i både Indien och Sverige, och för att ge bättre information till våra kunder bestämdes att samma etikett som tagits fram till Sipa "Ej lämplig till barn under 3 år, innehåller smådelar", kommer att klistras på Meshs leksaker också. Etiketterna skickas från Sverige till Mesh.

Vi efterfrågade materialförteckning och tvättråd på alla varor, vilket ska finnas med på alla beställda varor i framtiden. Tillsammans kom vi fram till att Mesh på varje faktura efter varje vara ska skriva storlek, materialförteckning och pris. Alla smyckesmetaller ska testas och förses med certifikat att de är nickelfria.

På vägen hem i bilen kom frågan om en rickshaw till IM upp, och Jolan och Jackie kom överens om att Mesh ska hjälpa oss med inköp och frakt av vrålåket, som ska pyntas från topp till tå för att marknadsföra IM Fair Trade!

Efter lite vila gick vi en runda runt Defence Colony och satte oss för att sammanfatta våra intryck, och snart är det dags för ett nytt sovförsök, med hopp om större framgång denna natt!

Nåväl! Namaskar från Delhi för i afton!

/Elin o Jolán

Hemma

Vi är hemma igen, Micael och jag. Vi är hemma med våra intryck, med anteckningar, intervjuer och 514 bilder.
I dag firar världen att det är 20 år sen Berlinmuren föll. Och visst är det värt att fira. Visst är det värt att titta i backspegeln.
Men samtidigt byggs en ny mur. En mur som det talas tyst om eller inte alls. Den byggs mellan israeler och palestinier. Den är lång och den är hög. Och den utgör ett tydligt tecken på den konflikt som pågått hela mitt liv och som inte ser ut att lösas inom överskådlig framtid.
Så har vi egentligen lärt oss något av historien? Vi river en mur. Bygger en annan.

I'm leaving on a jet plan

Söndag. Vi väntar. Snart kommer taxin som ska ta oss till flygplatsen utanför Tel Aviv. Vi är ute i gid tid. Procedurerna kan ta tid. Tålamod kommer att krävas. Övning ger färdighet.
Besöket är över för denna gången. Uppdraget är slutfört. Det viktigaste var att resa in i Gaza för att visa att vi stödjer våra kollegor. I deras arbete och i deras liv. Upplevelsen är svår att summera. Antar att den måste sjunka in. Sorteras. Analyseras. I går skymtade jag på Palestinsk tv.
Resväskan är packad. Hoppas att den inte spricker i sömmarna.

Från presskonferens till emigrerande svenskar

Dagen började med delikat frukost bestående av en yoghurtdryck, jag tillåter mig dock fortsatt tvivla på att det var yoghurt även om Monica påstår att så var fallet. Efter detta energielixir så bar det av till Ramalla för presskonferens. Det efterlängtade projektet "Voice Parent Network" skulle presenteras för media och det kittlades i ett flertal magar, hur många skulle komma, skulle någon komma överhuvudtaget. Klockan 10 var den utsatta tiden och gensvaret blev fantastiskt må jag säga. Tre tv-kanaler, två tidningar, och en nyhetsbyrå slöt upp för att lyssna på vår platschef Lillrut Sarras och vår partnerorgansiations (Palestininan Medical Reilief Society) motsvarighet Dr Allam Jarrar.

Förutom tillkännagivandet att föräldranätverket nu startas så presenterades också resultaten av den förstudie som gjordes inför projektplaneringen. Studien presenterade, för mig, inga nyheter om de livsbetingelser som människor med funktionsnedsättningar får leva under. Det förhindrar dock inte mig att varje gång bli lika ledsen, ilsken, frusterad, och än mer beslutsam rörande vikten av våra insatser. Studien visade bland annat på hur föräldrarnas (läs: hela familjens) situation rörande arbetslöshet, trångboddhet, fattigdom med mera är så markant olika beroende på om det finns en familjemedlem som har en funktionsnedsättning eller ej. Jag ger er ett enda exempel här, vill ni läsa hela studien så är det bara att kontakta oss på huvudkontoret: Bland Palestinas befolkning är arbetslösheten 21,5 %, bland föräldrar till barn med funktionsnedsättningar är arbetslösheten 51%.

Det var bra att få träffa de människor som nu kommer att samordna projektet och upprätta det stundande föräldranätverket. De kommer att göra ett fantastiskt jobb - det vet jag redan nu. Det är också med stor tillfredställelse jag ser att vi nu med detta projekt tar steget som kommer att innebära ett mer systematiskt arbete med påverkansfrågor kring funktionsnedsättningar i Palestina.

Med andra ord har dagen varit givande fast den är icke slut än. Ikväll kommer Monica och jag besöka the American Colony (ett hotell idag) som tydligen har orignalfotografier av de svenskar som emigrerade till Jerusalem på 1800-talet (kända och omskrivna i Selma Lagerlöfs bok Jerusalem). Det ska bli intressant, hinner vi så kanske vi tar en bit mat där också, skulle vi inte hinna så kommer vi göra det i alla fall.

Vid köksbordet, skrivandes i takt med böneutroparens mässande,

/Micael    

Det är jag och Mia Farrow - The Mia Farrow

Man är i gott sällskap minsann. Lillrut, IMs platschef här i Palestina, berättar för mig att vi åtminstone är två som bloggar från Gaza. Det är jag. Och Mia Farrow, kolla på www.miafarrow.org. Mia är UNICEF ambassadör och har precis besökt Gaza. Faktum är att hon lämnade Gaza ungefär när jag reste in. Läs om hennes samtal och iakttagelser. Jag räds inte konkurrensen. The more the merryer.
I dag kom Samir, chauffören, till kontoret och hämtade oss på morgonen. Vi bor ju där i IMs gästvåning. Det är fint och bra men kallt. Jag hade flera filtar och överkast på mig för att behålla någon som helst värme under natten. Kallare inne än ute faktiskt.
Samir tar oss ut ur Jerusalem. Till Abu-Dees på Västbanken. Du berättar väl när vi kommer till Västbanken, säger jag. Det kommer du att märka, svarar Samir. Jag kan föreställa mig hans tankar. Många av de frågor jag ställer till de människor jag möter är säkert helt fel ställda. De kommer från bristande kunskap och andra perspektiv.
Jag märker när vi kommer till Västbanken. Plötsligt blir vägen vi kör på full av hål och miljön runt omkring är skräpig, dammig och trött. Motorvägen som är byggd för att bosättarna ska kunna ta sig från bosättningarna på Västbanken och in till Jerusalem upphör. Det är som att komma från en värld till en annan.
Vi stannar utamför IMs skola i Abu-Dees. Vi har kört förbi muren som Israel bygger. Jag tog en bild på den. Eller snarare tre. Vi river en mur,. Bygger en annan. Murar mellan människor. Vad ska det tjäna till? På skolan träffar vi Raeda Jaffal. Hon är föreståndare för skolan där 16 barn med intellektuella funktionshinder får träning i vardagliga ting och utbildning så långt deras förmåga sträcker sig.
Vi får rundvandring, färskpressad apelsinjos, bröd, falafel. Gästfriheten är fantastisk.
Efter en timme lämnar vi Abu-Dees för att köra till Ramallah. Vi susar tillbaka till den fina morotvägen. Kör upp för bergen. Förbi muren. Förbi Kalendia check-point. När vi kommer till dagcentret i Ramallah får vi veta att vi är sena utan att vara medvetna om det. Vi får en snabb tur runt i verksamheten. Feras Flayyan, föreståndare för IMs dagcenter visar runt i rasande tempo. Lunchen väntar.
På eftermiddagen pratar jag med Lama medan Micael pratar med Lillrut. Lama är min motsvarighet i Palestina. Hon är journalist i grunden och helt fantastiskt trevlig att prata med.
Jag ber henne förklara. Säger att jag inte förstår. Och hon ritar och förklarar.
Här ligger Västbanken, här bor Palestinier och bosättare. Här är Jerusalem där bor också palestinier, och israeler. Och i resten av det som är staten Israel bor också palestinier, åtminstone här och där. Och så Gaza. Alla har olika förutsättningar. Olika grader av frihet och ofrihet. En del är israeliska medborgare. Andra är medborgare i staten Palestina. En del har jordanskt medborgarskap. En del har en viss sorts id-kort, men andra inte. En del får inte resa någonstans, som de i Gaza. Andra får resa hit men inte dit. Som Lama, som kan åka till Kina men inte till Jerusalem.
Nu var det förklarat och klart.
Nu sitter jag i Lillruts kök. Issa, hennes man, och Micael sitter i vardagsrumemt och pratar. Lillrut donar. Plockar undan och lagar mat. Det känns overkligt att vara här. Overkligt och underbart. Nu ska jag bara förstå också.

PS Om Lama vill åka till Kina vilket hon kan, måste hon åka via Amman i Jordanien. Hon kan inte åka från flygplatsen i Tel Aviv. För tilöl Tel Aviv får hon inte åka. DS

Osannolikt enkelt

Alla är så förvånade över hur enkelt det var för oss att ta oss över gränsen till Gaza vid Erez terminal. Vi behövde ju bara vänta 30 minuter. Det blir ännu konstigare när vi ska tillbaka till Israel. Jag berättar snart.
Först vill jag berätta om de fantastiska möten jag haft under mina tre dagar i Gaza. Jag har mött Riham, ung, lojal med sitt land, välutbildad, fri, klok. Men också rädd. Otrygg. Desillusionerad. Hon tror inte på fred. Hon tror att det är palestiniernas öde att ha det så här. Hon tror inte på fred.
- Både vi och israelerna vill ha samma sak. Hur ska vi kunna enas?
Riham är livlig. Pratar utmärkt engelska. Skrattar ofta. Tränar flickor med psykiska och fysiska hinder. Hon kämpar varje dag. För sin familj och för sitt folk. För mänskligheten.
Så har jag mött Arslan K Al-Agha som är styrelseordförande för Society for the care of the handicapped i Gaza. Han tror på förening. På att alla förr eller senare måste leva sida vid sida. Han är övertygad om att det är medmänskligheten som segrar. Till slut. Och så har jag mött Mareh som har en sjukdom som gör att hon åldras snabbare än alla andra. Hon vet inte om någon konflikt. Hon vet inget om Gaza. Hon skrattar åt leksaken som ger ifrån sig ljud från olika djur. Bääää, muuuu, kvack. Vi kvackar tillsammans med den gula ankan som finns på leksaken. Vi kvackar och skrattar.
Så blir det dags att lämna Gaza. För denna gången. Hamdi kör oss med IM-bussen till gränsen. Suzan följer med. När vi kommer fram säger de att gränsen stängde för fem minuter sen. Klockan har passerat 15. Men som ett under. Jag vet inte vad som sker. Säger någon plötsligt till oss att vi ska gå. Snabbt. Skynda. Vi går så fort vi kan, Micael och jag, i den gallerförsedda gången. Det är långt. Efter en evighet är vi framme vid Erez. Vi går genom den ena absurda säkerhetsanordningen efter den andra. Får våra bagage genomsökta. Våra pass kontrollerade. När vi kommer ut på den israeliska sidan står där några soldater. De frågar om vi är från Schweiz. Nej från Sverige, svarar vi. Då är det er vi väntar på. Nu stänger vi gränsen.
De hade alltså hållt gränsen öppen för vår skull.
Livet är allt som oftast väldigt märkligt.

Himlen oppnade sig over Gaza

I natt lag jag och lyssnade pa det ursinniga Medelhavet. Vi bor pa Beach Hotel Gaza och havet ar precis utanfor. Det rev och slet. Byggde vagor hoga som hoghus. ( inga prickar i dag heller )
Innan dess var vi, Micael och jag forst pa For get me not, som jag berattade. Sen fick vi en aktur i omradet for att se alla de bombade husen. Manniskorna har har ett stort beov av att beratta. Fa oss att forsta hur det ar att leva har. Hur det var under det 23 dagar langa kriget for snart ett ar sen. Men hur ska jag kunna forsta. Det jag ser ar hus som rasat. Jag kan inte riktigt relatera till att det faktiskt ar bomber som fatt dem att forsvinna. I Sverige har vi haft fred i 250 ar och mina referenser racker inte riktigt till. Darfor sager mig inte husresterna sa mycket. Daremot hor jag kvinnornas roster. Hor deras radsla. Deras angest. Deras bitterhet och ilska.Vi aker forbi kvarter efter kvarter med bombade hus pa vag hem till Etaf och Rihema. De jobbar pa Jabalia Center, med flickor med funktionshinder.
Hemma hos Rihema far vi mangojos och vatten. Vi sitter i det som ar vardagsrummet och pratar. Om livet och framtiden. Livsgladjen finns dar. Blandad med radslan och fortvivlan. I rummet bredvid sitter nagra kvinnliga slaktingar.
Rihemas mamma bjuder pa lunch, helstekt kyckling, gronsaker, brod, piroger och hummus. Vi sitter pa golvet och ater. Det ar gott.
Sen gar vi till Etafs hus. Det var dar hennes man togs till fanga och anvandes som mansklig skold. Hon ar radd. Det marks.Soldaterna bosatte sig pa nedersta vaningen. Och hon satt i sin lagenhet i manga dagar.
Pa kvallen aker vi till Suzans brors hus. Suzan ar platschef har i Gaza. Hemma hos hennes bror vantar ett rum fullt av manniskor. Alla ar slakt pa nagot vis. Vi pratar och ater i timmar. Det ar inga flickor dar. Bara nagra kvinnor och unga och aldre man. Nar jag reser mig upp tittar de pa mig som ett ufo. Sa lang. Sa mycket har som vimsar runt huvudet. Nar jag fragar om fred i Mellanostern sager de att det kommer att bli svart. Att det kommer att bli mer lidande.
Jag ar snurrig nar jag kommer till hotellet. Snurrig. Tagen. Glad. Forvirrad. Fundersam. Hoppfull. Uppslupen. Manga kanslor. De flesta i strid med en annan. Jag ar tacksam over att vara har. Tacksam over att jag far en chans att gora nagot bra. Tacksam over att fa tillfalle att traffa alla dessa manniskor. Mota dem. Pa riktigt.
I dag oppnade sig himlen over Gaza i ett skyfall som fick gatorna att forsa av vatten. Vi har varit pa Jabalia Center. Ett center som tranar och hjalper flickor mellan 10 och 16 ar. En av flickorna ville dansa. Sa vi dansade. Hofterna rullade. Vara axlar vickade. Vi skrattade.

Inne i Gaza

Undrar varfor chaufforen hade stangt all tilluft. Ville han kvava oss. En timmes bilresa utan luft.Ledsen for bristen pa prickar. Jag ar glad att det blir nagot over huvudtaget. Allt ar tvartom. Fran hoger till vanster.Vi kom till Erez terminal. En glansande byggnad mitt i oknen. Det blaser. Sandstorm. Haret star pa anda. Vi lamnar in passen till unga israeliska soldater i en kur. Journalist fragar hon. Jag finner mig och sager nej. Och sa berattar jag vad jag ska. Vad som ar mitt arende. Vi satter oss pa en liten mur som finns vid kuren. Har finns ingenting. Sand. En kur. En oandligt stor byggnad. Soldater. Tur att vi stannade pa vagen och kopte vatten och choklad. Efter 30 minuter blir vi framkallade till kuren. I passet finns nu ett vitt papper som tydligen sager att vi far ga in. Vi oppnar en grind och gar mot byggnaden. Dar inne finns nya kurar, med nya soldater eller kontrollanter eller vad de ar. En ung flicka undrar vad jag ska och hur lange. Sen stamplar hon mitt pass. Datum 091002!!!? Undrar om det blir problem nar jag ska ut igen. Herregud!!
Sen traskar vi genom den kalla byggnadens isiga korridorer. Det ar som nagat av Lars Noren. Byggnadens korridorer overgar till en tunnel av galler. Overallt sitter det kameror som registrerar vad vi gor. Dar tunneln tar slut star Suzan. Jag blir sa glad over att se henne. Som att jag redan kanner henne. Efter nagra hundra meter ar det stopp igen. Denna gangen ar det Hamaspolis som vill kolla oss. Passen upp. Ung hamaspolis kollar och skriver av. Detta ar nagot nytt, barattar Suzan. Efter att Hamas tog over makten i Gaza satte de upp egna kontroller over vem som kommer in i Gaza.
Nu sitter vi pa Suzans kontor. Vi har fatt kaffe och vi har halsat pa nagra av barnen har pa For get me not Center. Det kanns overkligt och som ett privilegium att vara har.

Morgon i Jerusalem

Det är roligt att vara tillbaka, det har blivit hela tre år sedan sist om jag inte missminner mig helt. Det mesta är sig likt men med skillnaden att sist fick jag användning av mina kortärmade skjortor. Som vanligt får man ett varmt välkomnande på kontoret, frukost laddad i kylen, både fläkt och värmefläkt redo bredvid sängen. När personalen kommer in på morgonen är det kindpussar och man får känslan av att det kanske inte var tre år sedan - det kanske bara var någon månad sen. Nu packar vi för Gaza och jag ser fram emot att få besöka en del av vår verksamhet som jag tidigare inte haft möjlighet att få ta del av.
- Gästbloggaren Micael 

Jerusalem

Oväntad tillfällighet, låååångt snack med fd död dansk, allt bagage genomsökt med dutt, åkt extremt dekadent limousin, duschat av resdammet. Snart lite mat. Och sen välbehövlig sömn. Gaza i morgon.

Wien

Vi fick croissant på flyget precis som Micael förutspådde. Märklig föda att servera i ett flygplan med tanke på hur smuliga och svårätna croissanter är. Nu har vi i alla fall klarat av första etappen av vår resa mot Jerusalem. Just nu sitter vi och dricker kaffe på ett fik på flygplatsen i Wien medan våra blivande medpassagerarer köar till gaten. Vi ser den noch dem från vår position vid cafébordet och tänker inte resa oss förrän vi måste. Jag längtar mer och mer efter att komma fram. Det ska bli så spännande att träffa Susan i Gaza som jag redan tycker att jag känner men som jag ännu inte träffat. Under kriget som utbröt vid jultid  förra året kommunicerade jag med Susan så gott som varje dag via Lillrut. De dagar vi inte hörde något växte oron. Men varje gång det var tyst från Gaza berodde det på att Susan inte haft någon el att ladda mobilen med. Jag minns lättnaden.

Kastrup

06.30. Micael Fagerberg och jag har kommit en bit på vår resa. Till Kastrup. Vi är trötta och glada. Intressant morgonstudie när ungdomar på väg hem från techno-klubb i Köpenhamn möter biståndsarbetare på väg till Jerusalem. Ungdomarna var vitklädda allesammans. Märkligt! Men säkert förklarligt. Och så har jag skrattat gott åt vårt bagage. Mitt är dubbelt så stort och tungt som Micaels. Finns det en genusaspekt här?