tisdag 18 januari 2011

IM på hög höjd

Lhasa 17 januari 2011




Andra dagen i Lhasa och huvudvärken har väl nästan helt släppt och trots att det känns som om varje steg är det första efter ett rejält träningspass, så är vi pigga och alerta.

Både jag och Janusz, min resekamrat och kollega, trodde nog att vi skulle klara oss ganska bra när vi inte hade några höghöjdstecken när vi sade godnatt vid 22-tiden igår, första kvällen. Vi sågs igen klockan 10 imorse och båda såg nog ungefär lika eländiga ut. Några få timmars sömn och mycket huvudvärk och vi fick väl båda erkänna att trots träning och obscena intag av vatten under gårdagen så slog höjden oss också.


Jag har ju varit här i Tibet förr, för åtta år sedan närmare bestämt, då tillsammans med Stefan Holmström, IMs dåvarande generalsekreterare. Vad jag minns så var vi alvedonmissbrukare i fler dagar än två då så lite bättre laddad för den här resan var jag kanske ändå. Bilder från den resan kan ni se här.

Vi får se när jag vaknar imorgon hur natten blev, jag kanske är överdrivet optiminstisk just nu eftersom jag fått en varm dusch och en fyrdybbel espresso (en teori är att huvudvärken kan ha varit kaffebrist - jag klarar mig inte så länge utan överdoser av det IM-importerade salvadoranska kaffet från Finca San Jorge ).

Lhasa och hela Kinas Tibet är ju ett område där säkerheten rejält höjts sedan några år tillbaka. Facebook funkar inte, så lägg ner alla idéer om att internet skall frälsa hela världen och göra oss alla var vi än bor till nära vänner. Det går visst att begränsa och reglera. Och det finns visst vissa företag som hjälper till med det också. Inga namn, inklusive svenska namn, nämnda just idag i Lhasa.



Efter en promenerad runt Barkhorområdet där alla pilgrimmer sveper runt Tibets heligaste tempel - Jokhang. Kulturen och överlevnadsinstinkten hos dessa människor är enastående.

Alla har garvat åt mig och Janusz som åker till Tibet i januari, när det är som kallast. Well, idag fick vi belöningen när vi mötte alla pilgrimmer som flockar till staden denna tiden på året. Här är nästan inga turister - vilken man av någon anledning tycker är bra när man själv är, ja förstås, turist. Och de pilgrimmer som är här nu är de som kommer längst ifrån, från de östra landshålorna, från Kham och Amdo, de som kanske inte kommer till Lhasa mer än någon eller några gånger om året. De är uppklädda. De är glada. De är nyfikna på oss. Och många har inte sett såna knepiga typer förut.
Det är inte något kul i sig, att småbarn blir galet glada eller livrädda, eller att folk vill dra i det hår du har på händerna (något som alltid tycks förbrylla folk i bortre Asien). Nej, men det innebär att jag inte glor på dem och vill prata med dem och ta kort på dem och de vill vara ifred. Vi har ett utbyte. Jag har varit med på nästan lika många kort som jag tagit.

Och så såg vi Potalapalatset som är världens vackraste, coolaste, mest imponerande och skrämmande byggnad. Se den om ni kan.






Vid pennan för IM, / Erik Törner

Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/

fredag 14 januari 2011

Jampa Kalsang

Visum till Tibet nu klart. Känns förstås fantastiskt.

Träffade idag också, och intervjuade och filmade, några av de för mig och min filmproduktions viktigaste personer. Förutom Director Damdhul på Tibetan Refugee Reception Centre även munken Jampa Kalsang. Dryga 70, boende på Shegar Monastery i Boudhaområdet i Kathmandu, Nepal. Han lämnade Tibet 1960 efter en ganska rejäl tid i fängelse för "reaktionärt beteende".

Utan att gå in på hela Kalsangs rätt jobbiga berättelse var det ju en påminnelse om hur långvarig den här s k "tibetanska krisen" är. Och hur envisa många av de här munkarna är.

Men t o m Kalsang säger sig börja tveka en aning om han faktiskt i sin levnadstid kommer att komma hem igen.

När vi avslutat intervjun och jag var på väg ut gick han fram till min översättare och bad honom hälsa att "om det är någon som säger att det jag berättar inte är sant, om Tibet före 1959 inte såg ut som jag säger, så vänligen ta med honom hit. Det finns ingen jag inte vill utmana om sanningen i just den frågan".

Jag lovade Kalsang att, om det nu visade sig vara så att någon mot alla odds ville debattera denna fråga så skall jag absolut ta med honom tillbaka till Kalsang och Shegar Monastery, Kathmandu.





























































--Vid kameran och pennan för IM,

Erik Törne, erik.torner@manniskohjalp.se

/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se

Erik & Janusz, Kathmandu, Januari 2011

Så, första chansen att få iväg lite rapport till alla hemma. Jag, Erik Törner och min kollega Janusz Lipinski befinner oss för stunden på Tibet Guest House i ett januarikallt Kathmandu.


Frost i januari, Kathmandu. Foto: Erik Törner/IMs bildarkiv

Varför inte börja med vädret. Vet ni hur kallt det är med 10 grader när det totalt saknas värme inomhus? Och då är vi bara i början på den här resan, som om allt går som det skall innebär att vi på söndag flyger till Lhasa.

Lhasa är ju Tibet. Kontrollerat av Kina. Vilket innebär att kinesiskt visum krävs och det har väl varit den största oron av alla den senaste tiden. Kan vi, från IM, som är värdar för Dalai lama, besöka Tibet? Hur mycket kontroll har de kinesiska myndigheterna? hur mycket gallrar man bland de som får inresetillstånd? Vi får se. Våra pass ligger hos ambassaden just nu och ikväll får vi besked.


Janusz Lipinski fryser och funderar Foto: Erik Törner/IMs bildarkiv.

Vi skall ju inte göra något suspekt - det gör ju inte IM. Vi måste väl ses som tämligen harmlösa med fokus på utbildning, hälsa och försörjning. Men visst, vi ger omfattande bistånd till en grupp som av både kinesiska och nepalesiska myndigheter ses som ganska problematisk. Så vi är alltid försiktiga och beskriver, så som jag gör här, hur IM inte alls är intresserade av eller ger stöd åt några politiska aktiviteter för tibetaner, varken i exil eller i Tibet. Men flyktingar är en utsatt grupp och därför försöker vi skapa ett bättre liv för de som flytt till Indien och Nepal.

Utbildning, hälsa, försörjning.

Det är ju även där Dalai lama kommer in. Han är chef för en partnerorganisation, Central Tibetan Administration. Att samma organisation - även kallad "den tibetanska exilregeringen" också driver en politisk agenda kan IM inte lastas för på samma sätt som vårt stöd åt statliga skolor i Nepal inte är ett stöd till varken Congress Party eller Maoister.


Under tiden vi grubblar på dessa frågor, oroar oss och försöker begripa den här infekterade och oerhört spända kontexten, så jobbar vi i Kathmandu. Det är här vi gör alla intervjuer och all faktainsamling.

Igår morse, första morgonen här, besökte vi Shramsheel school som IM givit stöd de senaste 3 åren. En fantastisk nybyggd skola som vi hjälpt flytta från verkligt sorgliga slitna lokaler. Vi träffade också en gammal partner, Tilganga Eye Center, för att få senaste rapporterna från de omfattande ögonoperationer centret gör i och utanför Nepal.

  • Kolla bilder från Tilganga här, inte många, men åtminstone en känsla för hur de nya lokalerna ser ut. Tilganga är idag verkligen ett professionellt sjukhus.
  • Och ett större bildreportage från Shramsheel här, med några bilder från den gamla skolan och en del från den nya. Det var dock skollov så speciellt många barn var där inte. JLänkag filmade en intervju med rektorn och har börjat redigeringen, men hur mycket bättre det än blivit med uppkoppling från Kathmandu så innebär uppladdning av en film en hel del tid för tankning.
På nyheterna hör jag att Nepal fortfarande inte har någon regering och att United Nation's Mission to Nepal skall stänga. Svenska Karin Landgren från FN intervjuas och beskriver succén med att de olika parterna faktiskt inte skjuter på varandra mer, men besvikelsen över att det fortfarande inte finns en fungerande administration i täten för världens yngsta republik. En artikel jag skrev för några år sedan beskriver bakgrunden bra. "Nepal - ur askan mot, ja vaddå?" finns här.


--Vid pennan för IM,/

Erik Törner, erik.torner@manniskohjalp.se

Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se