IM i världen och hemma

Bild: Fv Bo Paulsson (IMs generalsekreterare), Chimey Rigzen (tjänsteman på home departementet), Wangchuk Phasur (departementssekreterare på hälsodepartementet), Karma Geleck (departementssekreterare på utbildningsdepartementet) och Håkan E Wilhelmsson (IMs styrelseordförande)


Man hade ju hört att Dalai Lama skulle vara en trevlig, lättsam typ. Och det gäller sannerligen hans departementssekreterare också. Nedsjunkna i sofforna på Shanti Niwas, IM:s kontor i Dhera Dun i norra Indien, fnissar de förtjust.

--Vet ni vem det är som tillverkar de tibetanska flaggorna? Jo, kinesiska företag!

Tjänstemannen skrattar förtjust, trots att han just berättat om hur svårt det är för tibetanska barn i exil att behålla sin tibetanska identitet. Exilregeringens representanter kastar sig obekymrat mellan djupaste oro och sorg över sitt hemlands situation, och en ljus tacksamhet mot IM för det trogna stödet. På frågan om vilken vision de har för de kommande åren skrattar de lite och säger sedan med en glimt i ögat.

--Gissa!

IMs styrelse befinner sig i dagarna i Dehra Dun norr om New Dehli där vi i veckan ska ha styrelsemöte. Förutom långa samtal med tjänstemän för CTA – den tibetanska exilregeringen – har vi visats runt på en rad projekt. Det tibetanska stödet som IM byggt upp under många år, går som en röd tråd genom både genom fältbesöken och IMs Indien program.

--Vi har ingen erkänd flyktingstatus och kan inte få pengar från FN. Därför är stödet från våra vänner i Sverige viktigt.

Från Shanti Niwas gör styrelsen också nedslag i olika delar av vårt självhjälpsprogram bland annat hos KKM som tillverkar de stora bordsdukar som säljs i IMs butiker. De som arbetar i väverierna är spetälska män och kvinnor som räddats från ett liv i yttersta fattigdom, genom sitt arbete i spetälskekolonien.

--Den här sjukdomen ska ju snart vara utrotad, tack och lov, säger föreståndaren.

Men fortfarande verkar barn till spetälska lida av att ha vuxit upp i en leprakoloni.


Bild: Mangal Singh som bor i kolonin har vävt och arbetet här i 40 år

I en annan del av Dehra Dun besöker vi ytterligare en leprakoloni. Den här kolonin ligger på sjukhuset Rafaels stora och välskötta campus. Här tar man emot barn med svåra funktionshinder och vi får besöka klassrum som ser ut att vibrera av kreativitet och modern pedagogik.

I leprakolonien är husen små, men välskötta och vid en vattenpump träffar vi hundraåriga Anadina. Kvinnan har håret i en knallblå scarf och är inte mer än en tvärhand hög. Hennes ena fot tycks angripen av sjukdomen.

--Hundra år har jag blivit och aldrig har jag haft det så bra som här, skrattar hon och i munnen anar man en enda tand.


--Vid pennan för IM,
Helene Thorfinn, styrelsemedlem i IMs styrelse.

/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se