Om respekt
Igår lyssnade jag på fyra intressanta debattörer som satt i panelen hos Debatt i Lund: Elisabeth Gerle, Ann Heberlein, Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten. De pratade bland annat om respekt, och hur religionen ibland tillåts flytta gränser för vad som är OK eller inte OK att säga. Man återkom då och då till Lars Vilks konstverk. "Måste man inte respektera att människor kan känna sig kränkta av hans konst?" var en fråga. Per Bauhn menade, om jag uppfattade honom korrekt, att gränsen för vad man får och inte får säga bör dras vid när det man säger uppviglar till våld eller annat beteende som inskränker den andre personens handlingsfrihet och möjlighet att leva sina fulla rättigheter.
Kvinnor tillåts träffas
Jag kom då att tänka på alla gånger jag har mött kvinnor som är deltagare i aktiviteter som IMs partners i Centralamerika driver. Många av dem beskriver att deras män under en lång tid inte tillät dem att medverka vid möten där det mest var kvinnor närvarande. "Vad skall du där och göra? Du har ju hushållsarbete kvar", "vad pratar ni om egentligen på de där mötena?" "Varför skall du dit? Det är ju inte som att du drar in några pengar till hushållskassan genom att vara där" och så vidare.
Därför blir jag alltid extra nöjd när jag får berättat för mig att a) en del män sedan ändrar åsikt och förstår att medverkan i grupperna inte bör ses som ett hot utan att hela familjens situation kan förbättras, och b) grupperna ger tydliga resultat för kvinnorna.
a):et bör vara en fullständig självklarhet, men är det långtifrån. Problemet finns ofta med i projektens riskanalyser och något man måste ta i beaktande när man sätter mål och hoppas på resultat
Ett positivt exempel kommer från IMs partner Anades i El Salvador. Anades har i många år haft ett program som heter Familjesolidaritet, där ensamstående kvinnor har fått startbidrag för en liten inkomstgenererande verksamhet samt utbildning i företagande. En viktig del har också alltid varit att kvinnorna träffas och bara pratar, om det som tynger dem, hur de finner styrka och vilka rättigheter de har. För kvinnor här finns det inte många forum där man bara kan sitta tillsammans med andra och få stöd för att lära sig tänka positivt!
Sparlåneklubb i Torola, El Salvador
I Torola, 20 mil från huvudstaden, har tio kvinnor, åtta av dem tidigare deltagare i Familjesolidaritet, startat en sparlåneklubb. Gruppen heter La Esperanza - Hopp. Gruppen har tagit fram stadgar och regler och de träffas en gång i månaden. Då hjälps de åt att definiera vilka behoven är och hur de kan lösas. För att få låna $100 måste personen ha sparat $20 till den gemensamma kassan. Ett ansökningsformulär fylls sedan i och tillsammans beslutar gruppen om lånet skall beviljas.
Deltagarna i klubben har använt lånet till bland annat gödsel till sina majsfält, ingredienser för att laga mat och sälja, medan till exempel Concepción López köpte en pump för att effektivisera vattningen av sitt majsfält.
- Hade vi ansökt om lån på en bank hade vi aldrig fått det, för vi har inte det som krävs. Genom vår egen sparlåneklubb blir det möjligt, säger en av deltagarna.
"Vi är fattiga ekonomiskt sett, men inte i tanken!"
Deltagarna beskriver det som att sparlåneklubben inte bara lyfter dem ekonomiskt utan även mentalt. När de går och besöker varandras verksamheter och byar, eller är på väg till ett möte, utbyter de tankar och erfarenhter, de lär från varandra och växer på så sätt. "Jag har lärt mig massvis som jag inte kunde förut" säger Rosa Olimpia Hernandez.
- Vi är fattiga ekonomiskt sett, men inte i tanken! som Concepción López uttrycker det.
-- Vid pennan för IM,
/Sara Fallström, handläggare för Afrika och Centralamerika
Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/
Igår lyssnade jag på fyra intressanta debattörer som satt i panelen hos Debatt i Lund: Elisabeth Gerle, Ann Heberlein, Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten. De pratade bland annat om respekt, och hur religionen ibland tillåts flytta gränser för vad som är OK eller inte OK att säga. Man återkom då och då till Lars Vilks konstverk. "Måste man inte respektera att människor kan känna sig kränkta av hans konst?" var en fråga. Per Bauhn menade, om jag uppfattade honom korrekt, att gränsen för vad man får och inte får säga bör dras vid när det man säger uppviglar till våld eller annat beteende som inskränker den andre personens handlingsfrihet och möjlighet att leva sina fulla rättigheter.
Kvinnor tillåts träffas
Jag kom då att tänka på alla gånger jag har mött kvinnor som är deltagare i aktiviteter som IMs partners i Centralamerika driver. Många av dem beskriver att deras män under en lång tid inte tillät dem att medverka vid möten där det mest var kvinnor närvarande. "Vad skall du där och göra? Du har ju hushållsarbete kvar", "vad pratar ni om egentligen på de där mötena?" "Varför skall du dit? Det är ju inte som att du drar in några pengar till hushållskassan genom att vara där" och så vidare.
Därför blir jag alltid extra nöjd när jag får berättat för mig att a) en del män sedan ändrar åsikt och förstår att medverkan i grupperna inte bör ses som ett hot utan att hela familjens situation kan förbättras, och b) grupperna ger tydliga resultat för kvinnorna.
a):et bör vara en fullständig självklarhet, men är det långtifrån. Problemet finns ofta med i projektens riskanalyser och något man måste ta i beaktande när man sätter mål och hoppas på resultat
Ett positivt exempel kommer från IMs partner Anades i El Salvador. Anades har i många år haft ett program som heter Familjesolidaritet, där ensamstående kvinnor har fått startbidrag för en liten inkomstgenererande verksamhet samt utbildning i företagande. En viktig del har också alltid varit att kvinnorna träffas och bara pratar, om det som tynger dem, hur de finner styrka och vilka rättigheter de har. För kvinnor här finns det inte många forum där man bara kan sitta tillsammans med andra och få stöd för att lära sig tänka positivt!
Sparlåneklubb i Torola, El Salvador
I Torola, 20 mil från huvudstaden, har tio kvinnor, åtta av dem tidigare deltagare i Familjesolidaritet, startat en sparlåneklubb. Gruppen heter La Esperanza - Hopp. Gruppen har tagit fram stadgar och regler och de träffas en gång i månaden. Då hjälps de åt att definiera vilka behoven är och hur de kan lösas. För att få låna $100 måste personen ha sparat $20 till den gemensamma kassan. Ett ansökningsformulär fylls sedan i och tillsammans beslutar gruppen om lånet skall beviljas.
Deltagarna i klubben har använt lånet till bland annat gödsel till sina majsfält, ingredienser för att laga mat och sälja, medan till exempel Concepción López köpte en pump för att effektivisera vattningen av sitt majsfält.
- Hade vi ansökt om lån på en bank hade vi aldrig fått det, för vi har inte det som krävs. Genom vår egen sparlåneklubb blir det möjligt, säger en av deltagarna.
"Vi är fattiga ekonomiskt sett, men inte i tanken!"
Deltagarna beskriver det som att sparlåneklubben inte bara lyfter dem ekonomiskt utan även mentalt. När de går och besöker varandras verksamheter och byar, eller är på väg till ett möte, utbyter de tankar och erfarenhter, de lär från varandra och växer på så sätt. "Jag har lärt mig massvis som jag inte kunde förut" säger Rosa Olimpia Hernandez.
- Vi är fattiga ekonomiskt sett, men inte i tanken! som Concepción López uttrycker det.
-- Vid pennan för IM,
/Sara Fallström, handläggare för Afrika och Centralamerika
Mer om IMs verksamhet på http://www.manniskohjalp.se/
.bmp)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar