Osannolikt enkelt

Alla är så förvånade över hur enkelt det var för oss att ta oss över gränsen till Gaza vid Erez terminal. Vi behövde ju bara vänta 30 minuter. Det blir ännu konstigare när vi ska tillbaka till Israel. Jag berättar snart.
Först vill jag berätta om de fantastiska möten jag haft under mina tre dagar i Gaza. Jag har mött Riham, ung, lojal med sitt land, välutbildad, fri, klok. Men också rädd. Otrygg. Desillusionerad. Hon tror inte på fred. Hon tror att det är palestiniernas öde att ha det så här. Hon tror inte på fred.
- Både vi och israelerna vill ha samma sak. Hur ska vi kunna enas?
Riham är livlig. Pratar utmärkt engelska. Skrattar ofta. Tränar flickor med psykiska och fysiska hinder. Hon kämpar varje dag. För sin familj och för sitt folk. För mänskligheten.
Så har jag mött Arslan K Al-Agha som är styrelseordförande för Society for the care of the handicapped i Gaza. Han tror på förening. På att alla förr eller senare måste leva sida vid sida. Han är övertygad om att det är medmänskligheten som segrar. Till slut. Och så har jag mött Mareh som har en sjukdom som gör att hon åldras snabbare än alla andra. Hon vet inte om någon konflikt. Hon vet inget om Gaza. Hon skrattar åt leksaken som ger ifrån sig ljud från olika djur. Bääää, muuuu, kvack. Vi kvackar tillsammans med den gula ankan som finns på leksaken. Vi kvackar och skrattar.
Så blir det dags att lämna Gaza. För denna gången. Hamdi kör oss med IM-bussen till gränsen. Suzan följer med. När vi kommer fram säger de att gränsen stängde för fem minuter sen. Klockan har passerat 15. Men som ett under. Jag vet inte vad som sker. Säger någon plötsligt till oss att vi ska gå. Snabbt. Skynda. Vi går så fort vi kan, Micael och jag, i den gallerförsedda gången. Det är långt. Efter en evighet är vi framme vid Erez. Vi går genom den ena absurda säkerhetsanordningen efter den andra. Får våra bagage genomsökta. Våra pass kontrollerade. När vi kommer ut på den israeliska sidan står där några soldater. De frågar om vi är från Schweiz. Nej från Sverige, svarar vi. Då är det er vi väntar på. Nu stänger vi gränsen.
De hade alltså hållt gränsen öppen för vår skull.
Livet är allt som oftast väldigt märkligt.