Dagbok från de serbiska uggleskogarna

Landet jag inte visste något om. Så tänkte jag om Serbien när jag sökte till Individuell Människohjälps volontärläger. Jag ville bara möta nya människor, och kanske lära mig ett och annat om miljö och naturreservat.

Nu har lägret nått halvtid. Vad har en vecka i Serbiskt naturreservat lärt mig? Att luta mig tillbaka och ta dagen som den kommer! Jag har lärt mig att få serber talar engelska, att logistik är något man löser efter hand problemen dyker upp och att lunch normalt äts vid klockan tre på eftermiddagen. Jag hade nog förväntat mig ett mer planerat och organiserat läger, men jag trivs :-) Idag skulle vi till exempel måla skyltar, men först visste ingen var färgen fanns. Efter en timme gick vi hur som helst till platsen för målandet. Där visste ingen heller var färgen fanns. Efter några telefonsamtal och två timmar till fick vi lite krattor och stålborstar. Sen någon timme, en kopp te och oräkneliga kex senare (ungefär vid svensk lunchtid) kom målarfärgen – tillsammans med på tok för små målarpenslar! Nå ja, jag stålborstade, krattade gräs, åkte skottkärra och jobbade intensivt på solbrännan så länge, så det gjorde min inte så mycket... Slutligen kom även lämpliga penslar, och vi fick faktiskt, om man summerar dagen, en hel del nytta gjord! En god serbisk lunch bestående av kryddig tomatsoppa med bönor och fläsk slank också ner.

Nu har kvällen kommit och jag gör mitt bästa för att lära mig artighetsfraser och svärord på serbiska och rumänska. Dessemellan smäller jag en och tjugoannan mygga. Jag börjar få en praktfull samling insektsbett – jag smakar visst godare än gott om man får tro dessa bevingade små fiender.

Folk här är riktigt schyssta. Jag är särskilt glad för att jag hamnat i ett helskönt gäng från Sverige. Vi kommer från lite olika bakgrunder, men har alla kommit hit med samma nyfikenhet och öppna sinne, så det är ’gött’ som göteborgarna säger… Vad det gäller serber, rumäner och bosnier så sätter språket sina begränsningar. Det känns som att hälften av volontärerna inte kan eller törs prata engelska. Tyvärr. Men med de som är mer pratsamma är det lätt att sitta och snacka allt från ugglefågelholkar till världspolitik.

Jag försöker att utan att göra någon förnärmad bli klokar på Kosovo-frågan och inträde eller inte inträde i EU. Det är jättespännande. Mina teoretiska studier under våren i internationella relationer får plötsligt substans och blir konkreta. Politik är mer är teori och perspektiv, det är känslor, förväntningar och förhoppningar också. Nåja, jag vill inte drunkna i det nu, det får nog ett eget inlägg så småningom…

Så, för att ’knyta ihop säcken’ som en av mina gamla lärare älskade att säga möter jag många nya människor och upplever en annan rytm och ett annat sätt att göra saker på. Jag har väl i ärlighetens namn inte lärt mig så jättemycket mer om Serbien och naturreservat, men det kommer nog! :-)

På återseende, och till dess: Dovidjenja!
Åsa Ljusenius, volontär, --Vid pennan för IM,/ Mer om IMs verksamhet på www.manniskohjalp.se